Den Jokkmokksfödda författarinnan Anna Holmström Degerman, bosatt i Norrbyn utanför Umeå, har tidigare främst skrivit för barn, och romanen ”Länge hade jag för vana att gå tidigt till sängs” är hennes vuxen-debut. En riktigt lyckad feel-good-historia där minnen, drömmar och familjehemligheter tar stor plats, tillika en berättelse om kärlek och vänskap i en glesbygd där man kan tillåta sig att vara nostalgisk.
Berättelsen utspelar sig i det fiktiva samhället Storbygdsele i Norrbottens inland dit Annie kommer efter att ha fått ärva ett nedslitet hotell av sin faster. Varför hon åker dit vet hon inte riktigt. Hon har det rätt så bra i sitt verkliga liv i Uppsala, och dessutom en vacker man i Peter. Dock är det någonting som skaver, och som hon själv konstaterar: ”Skavande är ett populärt ord. Ett förfärligt ord”.
Detta skavande, samt en längtan efter att finna sina rötter, får henne trots Peters krökta läpp att ge sig iväg till platsen där hon tillbringade sina första år, platsen där hennes pappa ligger begravd och där faster Maggan drev sitt hotell i alla år. Men Storbygdsele är kallt och ensamt, timmerbilarna dundrar förbi i åttio knyck utanför fönstret, och en bortsprungen hund får värma henne första natten i det utkylda hotellet. Länge tar det dock inte förrän hon har byggt upp en liten men välvillig bekantskapskrets där främst turistföretagaren Christian kommer att få stor betydelse.
Anna Holmström Degerman skriver varmt och lättillgängligt. Speciellt väl lyckas hon med miljöbeskrivningarna, vilka jag är säker på att alla glesbygdsbor kommer att nicka igenkännande åt. Ett exempel är beskrivningen av den trettiogradiga kylan inför vilken samhället liksom ”hukar” sig, bilar på tomgång, knakandet och kvidandet när träet fryser i husväggarna och hur ”kylan gör något med ljuden, de blir skarpare eller så beror de på att de blir färre”.
Också karaktärerna är lätta att känna igen och identifiera sig med, även om de ibland känns lite väl gemytliga. Känslan är att berättelsen hade mått bra av lite illvilja. Ett yttre hot. En riktig antagonist att ta sig an. Här blir det mer att Annie brottas med minnen hon inte riktigt kan placera, och den största fajten hon tvingas ta sker psykiskt.
Dramaturgiskt sett så hade det också varit bra med lite fler aptitretare, exempelvis då det kommer till relationen med Christian och renoveringen av hotellet, där det under lång tid händer väldigt lite.
Författarinnans närvaro och den känsla hon förmedlar väger dock upp stilleståndet. Språket, miljö- och karaktärsbeskrivningarna, metaforerna, samt många träffande reflektioner som får mig att le igenkännande leder sammanfattningsvis till ett riktigt gott betyg.