Som frilansjournalist har Christina Lindqvist gjort många intervjuer. Det har gett henne uppfattningen att ”varje människa är en bok; alla är intressanta”.
I sanningens namn är en del av oss inte ens tunna häften, men trogen sin övertygelse har hon ändå gjort sig själv till ordbok.
Idén är kul, för det hade kunnat bli en intressant och rolig berättelse om en människas liv. Naturligtvis ytligare än traditionella, tradiga memoarer, men samtidigt mer lättillgänglig.
De inledande uppslagsorden är Abbé Pierre och Abisko, dit hon återvänt för att fjällvandra de senaste 25-30 åren och där hennes aska så småningom ska strös på Nuolja.
Innan hon når Övrigt framgår av uppslagsorden bland annat att Asiaten nästan tog hennes liv som sexåring, att brodern Anders omkom i en arbetsolycka, att Bröstcancer drabbade henne 2007, att Fantasi nog är en av hennes mest framträdande egenskaper, att Norrland är ett av det svenska språkets mest missbrukade ord, att Symaskin inte går att leva utan, att Utbrändhet drabbat henne två gånger, att Vence är den franska stad där hon och hennes man Frej Lindqvist bodde 2000–2014 och att Ödet är något hon tror på, som fullblodsfatalist.
På flera ställen återkommer hennes intresse för språk, både som språklära och i förklaringar av ords betydelse. Hon anser Solidaritet vara ett av de vackraste orden i det svenska språket och beklagar att det försvann under yuppieeran.
Med lätt mästrande upprördhet beklagar hon också att vi i dag lever i ett samhälle med moralisk upplösning, att det i dag finns människor som ”läs och häpna, inte lärt sig hälsa eller säga Tack!” och att det ska vara så politiskt korrekt att vi inte får ha avvikande åsikter.
Fast det får vi, tack och lov. Till exempel anser jag inte att varje människa är en bok. I alla fall inte någon särskilt läsvärd för en större allmänhet.
kulturen@nsd.se