Tiderna förändras och vi med dem. Det fuskas lite här och var och tummas på regelverk och lagar. Jag kom på mig själv häromdagen med att tänka på TV-serien ”Jag, Claudius” från 1976, om ni minns? Baserad på en trivsamt biblioteksdoftande bok av Robert Graves och med Derek Jacobi i rollen som den lytta och läspande, men moraliskt oförvitlige romerske senatorn, mitt i ett formligt inferno av ränksmideri och allmän upplösning. Få dog en naturlig död.
Varför då denna association? Jo, när ett samhälle på allt fler områden börjar tappa sin moraliska kompass så barkar det förr eller senare åt skogen.
För ett år sen var det Riksrevisionsverket som körde i diket när en fartblind jävskultur till sist fick hela ledargarnityret på fall. Som Lena Andersson skrev i en kolumn i Dagens Nyheter: ”Staten är inget företag och ska heller inte styras som ett sådant.” En företagare jobbar för egen vinning. En statstjänsteman arbetar alltid för andra, för medborgarna.
Sen var det Karolinska institutets tur att hamna på löpsedlarna. Stjärnkirurgen Paolo Macchiarini avslöjades som en bluff. Läkare larmade – men drömmen om glans och excellens i forskarvärlden med ett lockande Nobelpris vid horisonten blev för starkt så ledningen valde att slå dövörat till. En internationellt ansedd svensk institution tappade ansiktet.
Nu, i spåren efter ”Metoo”-rörelsen, har Svenska Akademien – med ett skimmer från sent 1700-tal – avslöjats i all sin högtidlighet med tveklösheter och en sexualdåre i deras absoluta närhet. Bladguldet har solkats, boaseringen spruckit i Börshusets glansfulla salar. Välkomna ner på jorden!
Varför gör de då på detta viset? Vilka är de bakomliggande krafterna till att så många förlorar kontakten med vett och sans och tror sig vara förmer än andra? Skattefifflar och skor sig, tafsar och kladdar på underställda i beroendeställning. Vi lever i en individualismens förlovade tid. Ordet solidaritet som var på ropet en gång – känns rätt så fjärran.
Men nu med ”Metoo” har ett berg kommit i rullning. Den känsla av skam som så många offer vittnat om flyttas nu över på förövaren och en tystnadskultur bökas upp. Det kommer att ta tid, det kommer att bli många fel på vägen, till och med falska anklagelser. Men nu är det män som står med byxorna nere, som får smaka på den kultur som tidigare alltid misstänkliggjort kvinnan för att vara ”lössläppt”, ”vampig”. Så låt oss för all del behålla fokus – ”Metoo” är något i grunden nödvändigt. Något som likt Hamlet är ägnat att ”vrida tiden rätt igen”, lite som en strålande stjärna att ledsaga oss, om liknelsen tillåts.
God Jul, för övrigt.