Landstingets ätstörningsprogram skulle bli vägen ut ur anorexiahelvetet för 18-åriga Emelie. Istället har vården lett till att hon gått ner ytterligare 14 kilo på mindre än ett år.
Ingela Hellström förklarar att hon är förhindrad att uttala sig om enskilda fall, men säger:
– Alla har rätt att få en valfrihetsremiss. Alla har rätt att söka vård i ett annat landsting. Vi i Norrbotten har dock mycket resurser själva och har mycket hjälp att erbjuda.
Men om patienten känner att vården inte fungerar utan i stället bara blir sämre?
– Det finns exempel på när vi gått med på att betala en anorexivård vid ett behandlingshem i en annan del av Sverige, men då måste vi få göra vår egen utredning och i så fall komma fram till vilket behandlingshem som vi anser vara bäst lämpat. Vi måste vara säkra på att vi betalar för den bästa vården.
Är detta vanligt?
– Jag kan inte säga att det är vanligt, men det har hänt flera gånger.
Finns det i sådana fall någon tidsgräns? Att patienten måste ha genomgått er behandling under en viss tid innan ett alternativ kan vara aktuellt?
– Nej, det finns inte någon sådan gräns. Det är helt individuellt.
Ingela Hellström säger, rent generellt, att det här oftast är en väldigt komplex problematik. Att de som drabbas sällan har ett renodlat problem utan att det är många faktorer som spelar in.
– Men har det gått så långt att man är så lågviktig handlar vården primärt om att patienten måste lära sig att få i sig mat. Är du så undernärd är du kognitivt påverkad och inte mottaglig för annan behandling. Men när vikten stabiliserats måste man ta i tu med andra, bakomliggande orsaker.
– Men det här är en svår sjukdom som kräver en tuff behandling. Och för att den ska lyckas bygger det på egen motivation att bli frisk.