En Pippi Långstrump-bok med n-ordet gallras ut från ett bibliotek och det blir ett jävla liv. Medier hänger på och det blir rubriker.
Under 2016 lades 65 bibliotek ner, varav de flesta skolbibliotek. Rubriker? Nej, möjligen på sin höjd en notis.
Kungliga biblioteket gör årliga rapporter vad gäller bibliotekens villkor och situation. Dessa rapporter medför, märkligt nog, ingen debatt eller diskussion. Det är som om nedläggning av bibliotek är en naturlag, någonting vi ska vänja oss vid.
Sedan 1990 har 500 folkbibliotek försvunnit.
650 000 barn i Sverige har inte tillgång till skolbibliotek, som är bemannat med minst en halvtidstjänst.
Det pratas om den svenska modellen, som ofta är synonym med arbete, arbetsrätt och ekonomi. Men den verkar helt ha glömt bildningsideal och vikten av bibliotek.
Vad göra?
Jo, vi kan kärleksbomba biblioteken. Ge våra bibliotekarier kredd för deras viktiga arbete, som ofta är kantat av nedskärningar.
Prata med våra politiker om barnens rätt till läsning och få politikerna intresserade av läsfrämjande och litteraturfrämjande.
Om du som vuxen inte tycker att bibliotek är viktiga för dig personligen, så behöver våra barn dem. Kanske mer än någonsin.
Bibliotekarier, lärare och pedagoger är inte ovilliga, men de saknar signaler från våra politiker – och framför allt ökade budgetar.
Idag lever vi i en tid när partierna övertrumfar varandra om vilket som vill satsa mest på militären. Men finns det något parti som vill försvara och utveckla läsförmågan hos våra barn?