När min kompis Hedvig fyllde 25 år hade hon fest med temat ”Shine bright like a diamond”. Jag hade på mig en dress i glittrigt silver, guldsmycken, leopardglansiga platåskor och rosa peruk. Även om jag tycker otroligt mycket om både Hedvig och att festa var jag inte på mitt bästa humör. Jag var stressad vilket gjorde att jag, min outfit till trots, var långt ifrån att skina som en diamant. Mitt i ett samtal med en bekant började jag gråta. Jag skämdes, för även om jag anser mig vara ganska transparent, är det obehagligt att gråta när andra ser på.
För att rädda mig själv från de värsta skamsköljningarna ursäktade jag mig och sa att jag skulle ut och röka. I trapphuset snubblade jag så att jag ramlade på rumpan. Vinglaset tappade jag och peruken, som fått mig att känna mig tjusig, åkte av huvudet. Nu var jag inte bara ledsen, jag hade också ont och tyckte att det hela var väldigt genant.
Mina vänner Frida, Fia och Carl upptäckte mig gråtandes i trapphuset. De satte sig med mig, sa snälla saker och hjälpte mig på med peruken. Efter en halvtimme sittandes med dem mådde jag så bra att jag återigen kunde gå in i lägenheten och fortsätta fira Hedvig. Vänner har den magiska kraften att de kan ta hand om mig när jag inte kan ta hand om mig själv.
Något annat som är magiskt med vänner att de förstår vad jag behöver. Till och med när jag inte förstår det själv. Den kvällen förstod till exempel två andra vänner, Julia och Tom, att jag behövde att någon lyssnade på mig och att jag inte skulle sova ensam. Därför lät de mig prata om mig själv i en timme, utan att avbryta, och bäddade sedan ner mig i deras soffa. Det var precis vad jag behövde.
Vissa har en idé om att vi ska ”göra oss av med energitjuvar till vänner”. Det är ett idiotiskt motto, anser jag. Alla är ju energitjuvar när de mår dåligt och alla mår dåligt ibland. Jag var helt klart en energitjuv på Hedvigs fest, men mina vänner stod ut med mig ändå. Och jag står ut med dem. Jag kommer alltid att göra det.
Jag har en barriär runt hjärtat som gör att när någon väl har tagit sig in dit kommer den inte därifrån. Familj och kollegor rår vi inte på och kärleken är blind. Vänner är egentligen den enda relationen vi faktiskt väljer. Men bara för att vi gör det betyder det inte att de relationerna inte kan, eller bör, vara villkorslösa.
Min snubbling i trapphuset gjorde att jag dagen efter hade blåmärken på rumpa och lår. Jag hade ingen att visa upp dem för, men det gjorde inte så mycket. Kanske att jag inte alltid skiner, men jag är alltid en diamant. För diamanter är ett av universums starkaste material. Men utan mina energitjuvar till vänner hade jag aldrig varit det.