Kylan får gryningsljuset att gnistra över himlen vid teaterkajen och skådespelaren Maria Pontén är på väg till jobbet. Hon går lätt framåtlutad med två dragväskor, hjulen slirar lite i det tunna täcket av nysnö som lagt sig under natten.
– Det här är mina bäbisar, säger hon och klappar på väskorna som rymmer hennes instrument: ett valthorn och en trumpet.
Det var genom musiken allt tog sin början. Luleå kulturskola hade en specialdag där barn fick provspela klassiska instrument som låg framdukade på ett bord. Maria Pontén var åtta år och fick syn på ett valthorn.
– Jag såg att det blänkte och tyckte att det var så fint. Och jag fick fint ljud i det. Det var den dagen jag började spela, och på den vägen är det.
Hon fick snabbt börja spela i orkester.
– Det finns blåsorkestrar från när man är jätteliten och bara kan spela någon ton. Men det var känslan av sammanhang, och att det var så kul att kunna spela med andra. Det känns som ett väldigt speciellt instrument, men det började väldigt enkelt med ett ”varför inte valthorn?”.
Efter gymnasiet gick hon ett år på Musikhögskolan Ingesund innan hon kom in på Högskolan för scen och musik i Göteborg. Men efter nästan ett år på skolan hände något avgörande:
– Jag stod och spelade valthorn i ett övningsrum. När jag såg ner genom fönstret såg jag teaterstudenterna på skolan och fick en riktig sån där ”vad håller jag på med?”. För jag ville inte bli valthornist. Jag visste att jag ville bli skådespelare.
Maria Pontén packade ner valthornet och rörde det inte på två år. Hon slutade skolan och började söka till alla teaterhögskolor, men det tog sin tid.
– Jag sökte åtta gånger innan jag kom in. Det var faktiskt nära i Luleå en gång, men 2014 blev det till slut Göteborg.
Som barn till skådespelaren, numera tillförordnade teaterchefen, Mats Pontén har hon sprungit i teaterhuset sedan hon var liten och jobbat i både teaterbaren och garderoben. Och tanken på att bli skådespelare har alltid funnits där.
– Men den där dagen på musikhögskolan blev det så självklart. Först var jag väldigt nere, tänkte varför har jag slösat bort så mycket tid på valthorn. Men nu, när jag är färdig, visar det sig att det var rätt. Nu kan jag använda det på scenen och spela, det är inte så många som spelar valthorn.
Musikkunskapen visade sig även vara till stor nytta för henne i musikalen ”Ingvar” på Norrbottensteatern i höstas.
– Det var inte en enda replik, bara sång. Då var det fantastiskt att kunna läsa noter. Så den där utbildningen var väl inte så dum ändå, säger hon och ler.
Sedan i höstas är hon alltså tillbaka i teaterhuset i Luleå.
– Den mest självklara drömmen var att jag ville komma hem, stå på hemmascenen.
När hon gick ut 2017 jobbade hon först i Stockholm och i Norge. Men så en januaridag fick hon ett samtal från Norrbottensteaterns chef Alexander Öberg:
– Han sa ”Hörrudu, ska du inte komma hit?”. Jag blev skitglad, bara skrek i lägenheten.
Efter en tid kom ett nytt samtal från teatern om att chefen slutat – och att hennes pappa Mats Pontén blivit tillförordnad chef.
– Det var speciellt. Min första tanke var att nej, då kommer vi inte att spela på scen tillsammans, det var ju också något jag hade sett fram emot. Men jag tycker att det har funkat bra. Nu är ju inte pappa min chef, det är Rasmus Lindberg. Det är viktigt att det är så, och ganska bra också.
Att gå i pappas fotspår tycker hon bara har varit en fördel.
– Jag har fått mycket från honom, som insikten i yrket. Jag har sett många föreställningar bakom scenen när jag var liten. När han hörde att jag ville bli skådespelare sa han ”Ja, det är ju svårt”. Han ville vara noggrann med att jag ville det till 250 procent, att det inte var ett yrke som jag bara var lite sugen på. Det har han ju rätt i.
Hon berättar entusiastiskt om vad som är det roligaste med att vara skådespelare:
– När det liksom gnistrar till på scenen, när man får jobba i en ensemble och känner att det blir som ett totalt nu. Den känslan finns också när man spelar orkestermusik. Det betyder inte att då är det jättebra, det kan vara så att man helt har släppt publiken, men det är en sån överväldigande känsla.
Nu närmar sig premiären för ”Kåldolmar och kalsipper”, med Maria Pontén i rollen som clownen Agamemnon.
– Det är en rolig roll. Helknäpp, precis som de flesta karaktärerna. Och det är väldigt mycket musik. Min hjärna känns som om den håller på att explodera. En del av dem som jobbar här är gehörsmusiker och använder inte noter. För mig, som är extremt notbunden, är det verkligen en utmaning att lära mig fjorton låtar på olika instrument utantill.
Maria Pontén blir kvar på teatern ett halvår till, först i vårshowen och sedan i en av höstens föreställningar.
– Sen vet jag inte. Även om det är en stor känsla att komma hem till Luleå så längtar jag också hem till mitt hem i Göteborg där jag bor. Där bor också min sambo, som jag inte bor så mycket med just nu. Han är också frilansande skådespelare och jobbar i Trondheim.
Har du någon drömroll?
– Minsta lilla skitroll kan vara kul om man jobbar med en regissör som är rolig, och som vill göra något med det. Och den största huvudrollen kan vara supertråkig om man jobbar med någon som man inte klickar med eller inte blir inspirerad av.
Det gnistrar till i hennes blick när hon säger:
– Men ja, jag har en drömroll. Jag vill göra Richard III. Jag hade själv velat se det på scen när jag var 18 år. En liten, ung kvinna som spelar världens största superskurk, det hade jag tyckt varit kul att kolla på. Nu ska jag bara möta en annan person som tycker att det är en strålande idé.
Hon avslöjar också sitt hemliga knep:
– I alla produktioner brukar jag välja en smygmentor, som inte vet om det. Oftast är det en person som besitter någon form av lugn – för det gör inte jag. I Ingvar var det Cecilia Nilsson.
Fascinationen för teater är tydlig:
– Jag är en liten hantverksnörd, det kommer säkert från att jag har hållit på så mycket med klassisk musik. För mig är det den där krocken, men också ögonblicket mellan att det krävs så mycket hantverk för att göra bra teater, och att det också måste hända nu. Att det är ögonblickets konst.
Hon har aktivt sökt sig just till scenen, som hon är mest intresserad av.
– Klart att jag är fascinerad av film också, men upprepandet i teater attraherar mig. Som ”Ja, nu gjorde vi det i dag, men vi ska göra det 39 gånger till. Och då ska det inte vara dött, då ska det vara som första gången det hände.” Och det är ju inte så att samma tricks för att få det att hända funkar hela spelperioden. Man måste vrida och vända, och tänka om. Det är inte bara att göra, liksom.
På Göteborgs stadsteaters stora scen gjorde hon en praktik som gav mersmak.
– Då hade vi inga myggor och det tyckte jag var jättekul. Den hantverksskicklighet som behövs för att nå 600 personer utan att stå och skrika, jag märker att sånt triggar mig.
Maria Pontén tar fram valthornet och blåser fram några toner.
– ”Här var det mycket tuta”, brukar Nora (Bredefeldt, kollega vid teatern) säga när hon kommer in i logen. Jag har hört att det är världens svåraste instrument, enligt Guinness rekordbok. Det tycker jag om att säga när jag spelar dåligt.