Det är en fantasieggande scenografi som Mette Brantzeg åstadkommit i detta korta kvinnodrama ”Kvinnerommet”.. Ett schackrutigt, svart-vitt golv och man kan ana att här kommer det att spelas, schackdragen kommer att bli många och vi kommer kanske att lämna teater matta.
På detta golv är det tre skådespelare, tre stolar och tre krinoliner som för tankarna till 1700-talets fina kvinnors vidlyftiga kjolar. Men här finns inga stora kjolar och när kvinnorna tar på sig krinolinerna påminner de snarare om burar som kvinnorna är fångna i, som just kvinnor oavsett klasstillhörighet, urfolk eller inte.
Pjäsens tre kvinnor är en drottning, hennes hovdam och så en samekvinna, en änka. Det här händer hundra år tillbaka i tiden och samekvinnan knackar på i slottet för att få tala med kungen. Hon vill berätta om orättvisan som samerna utsätts för, att de inte längre får söka bete för renarna vid den norska kusten och inte vid den svenska.
Drottningen bjuder in samekvinnan och de tre kvinnorna utforskar varandra, ser olikheterna men också likheterna, att de som kvinnor är underställda männens makt. Så är det också för en drottning, liksom för samekvinnan och hovdamen. Sedan görs ett tidssprång, hundra är framåt till vår samtid. Har det hänt något på de hundra åren?
Pjäsen hade sin urpremiär i januari och den spelas av Sámi Našunálateáhter Beaivváš, Norges samiska nationalteater med säte i Kautokeino. Det är ett sympatiskt teaterstycke, välspelat av de tre kvinnorna. Språket på scen är nordsamiska och som svenskspråkig känner man en saknad över att inte kunna språket skådespelarna använder. Trots detta är vi nära schack matt efter det som hänt på det rutiga scengolvet.