En familj flyttar från Kalifornien till ett höghus på Östermalm i Stockholm. Med sig har de broschyrer med bilder av ett land där allt är grönt och blått och ljust. Där det är både högt och lågt, både röda stugor och pampiga slottssalar. Anledningen till flytten är att fadern fått en forskartjänst på Kungliga Tekniska Högskolan.
De anländer mitt i vintern och är inte beredda på det mörker som råder. Fast samtidigt som det aldrig blir riktigt ljust blir det heller aldrig riktigt mörkt däruppe på nittonde våningen. I blåsten gungar huset och det känns som att sväva fritt.
Deras container med kläder och personliga tillbehör har kommit på villovägar, och istället för den stora lägenhet de hoppats på får de trängas i torftigt möblerade två rum och kök. Från en otät balkongdörr kommer isande vindar och en liten snödriva bildas vid tröskeln. Denna springa försöker modern täppa till med sina modemagasin.
Historien berättas ur tre olika synvinklar. Förutom dottern Isabel och mamma Mary får också flickan mitt emot komma till tals. Från sitt fönster bevittnar hon en tragedi som alltid kommer att förfölja henne.
”Den oändliga familjen” är en obehaglig berättelse som är mycket välskriven. Den handlar om ensamhet och om att förlora fotfästet. Att familjen var lycklig innan flytten kan man till en början tro, men så småningom visar det sig att det finns ett bagage, något som de kanske hoppats bli av med på vägen över Atlanten. Det mest sorgliga är nog dotterns försök att hålla ihop hemmet, något hon inte riktigt orkar med. Sin fristad finner hon i simhallen där hon låter sig omslutas av den varma fuktiga miljön och där hon kan stoltsera med sina simkunskaper.
Det gungande höghuset och svindeln som uppstår ute på balkongen fungerar genomgående som ett hot mot de inblandade, och det är inte utan rysningar man läser Cilla Naumann. Stående vid balkongdörren undrar fadern hur det skulle vara att se träden under dem slå ut, kanske som en mjuk böljande grön matta? En vår kommer familjen dock inte att få uppleva.