Möjligen kan man tycka att Merete Mazzarellas bok om resande kommer lite opassande, med tanke på den klimatdebatt om just resande som nu är i växande. Jag är inte kulturgeograf, men en snabb återblick på resandets historia och idéhistoria i en västerländsk kontext handlar om att den som av sociala, institutionella eller ekonomiska skäl haft möjlighet att roa sig, upptäcka, forska, missionera, har gjort det, medan de utan pengar eller uppbackning från en institution, fått nöja sig med betydligt enklare ”resor”. I vår tid har resandet demokratiserats eftersom fler och fler fått råd att ta sina charterresor. De besuttnas resande, både för affärer och nöjen, har också ökat. Vems resande som ska stryka på foten blir nog svårt att avgöra.
Så trots Mazzarellas försök att göra resande och förflyttning till något mer generellt, utifrån ett filosofiskt/existentiellt perspektiv, så kan man ändå konstatera att författaren fått resandet på köpet, så att säga, i och med sin fars diplomatjobb. Författaren vill dock gärna tona ner och balansera sina egna erfarenheter av resande, med essäliknande inflikningar om till exempel turism som begrepp, Och visst är det så att de flesta vill resa, men ingen vill vara den av lokalbefolkningen bespottade ”turisten”. Bitvis under läsningen får jag känslan av att Mazzarella velat göra närmast akademiska utvikningar till just det kulturgeografiska fältet vad gäller nutida turism, och att det bara saknas små fotnoter längst ner på sidan för att den diskursen ska vara tydlig.
Ramberättelsen i ”Den försiktiga resenären” är en kryssning mot Australien, och med en tydlig målbild. Författaren ska under resan undersöka vad det innebär för henne att just kryssa. Kryssningsfartyget är en värld för sig, med en social stratifiering som går från filippinska däcksmän till kaptenens majestät. Däremellan finns självklart regelbundna måltider och till och med ett litet bibliotek. Fartyget är ett Aniara, men ännu utan dystopisk destination. Utmaningarna verkar bestå i att motstå paraplydrinkarna och istället läsa en god bok, mellan promenadvarven.
Jag får ingen riktigt klar bild av vilka insikter just denna resa ger, jämfört med alla tidigare resor, och kanske trodde författaren att reseskildringen skulle kunna hålla sig i en bekvämlighetszon där inte resande i sig problematiseras. Epilogen, uppenbarligen av senare datum än själva manuset, och vilken tar upp den globala uppvärmningen, ter sig pliktskyldig, men också till intet förpliktande, eftersom slutsatsen blir att åtminstone författaren inte kan sluta resa. En brasklapp, med andra ord.
Nå, jag är inte särskilt upprörd över ”Den försiktiga resenären”. Boken är välskriven och tydlig nog i sig, och för den som vill ta en virtuell, miljövänlig och fiktiv kryssning till ”Down Under”, så funkar nog detta.