Livet är ett tivoli med en tafflig strippshow som huvudnummer. En plats där det alltid regnar så pass att publiken hamnar mitt i vattenpölarna.
Det är vad jag anar är allegorin som Staffan Göthe vill frammana med sin pjäs ”La strada del amore” som utspelar sig i slutet av 1950-talet.
Huruvida denna kontext verkligen blev vad som utspelade sig på premiären är jag dock i efterhand mycket fundersam över. Så är det ibland. Man går från en teaterföreställning och finner sig en aning vilsen och undrande. Vad hände egentligen?
Oftast är det någonting positivt. Så även här, även om jag har svårt att säga vad som egentligen föder känslan.
Nåväl. Till det yttre följer vi ett teatersällskap som färdas genom Sveriges obygd, på väg 45 typ, där turnén går från det norrbottniska myggbältet och söderut mot drömmen om en villa i Sölvesborg.
Regn och åter regn, och ingen publik...tills en dag ”flickan med det gula halsbandet” dyker upp. Hon är motorn i dramat, den som skapar kaos när hon väcker åtrå bland annat hos pjäsens två män, tjetjusar-sonen Vilhelm och den något mer gubbsjuke fadern och tillika varietéledaren Göte.
”Flickan med det gula halsbandet” vill inget hellre än ha en plats på scenen, och för att uppnå detta går hon sängvägen, som det brukar heta, och ligger med farbror Göte.
Taffligt, javisst. Inte minst när det uppdagas att Göte och hans fru Nanna köpt en biograf i Sölvesborg där de ämnar fortsätta att odla tarvligheter genom att enbart visa så kallad gladporr.
Som sig bör går dramat mot totalt sönderfall och katastrof. En välskriven pjäs, och ett som så många gånger kreativt upplägg med ljud- och scenografilösningar som verkligen understödjer dramat. Jag älskar exempelvis hur Martin Sundbom med enkla medel förstärker fantasin och ackompanjerar stämningen. Liksom att scenografi och kostym verkligen får mig att ana svettlukten och tidsandan.
Däremot hade det nog funnits ett mycket större utrymme hos ensemblen att ta ut svängarna och låta karaktärernas viljor synas mycket tydligare, att det skulle få bli så burleska som jag anar att de tecknat sig i huvudet på Staffan Göthe när han skrev pjäsen. Att därigenom producera en skrattspegel.
I den här formen drog den naturalistiska spelstilen mot realism. Och när det kom till gestaltningen av de mer förföriska inslagen kunde man ana en skam, eller återhållsamhet i viljan att uttrycka det icke politiskt korrekta.
Skådespelarna kanske undrade: Varför skrattar inte publiken mer?
Häri ligger kanske ett av svaren. Att pjäsen strävar mot att visa människor när de är som sämst på att göra det de vill: leva ett gott liv. Men att spelstilen förvandlade tragikomiken till enbart tragedi.
Eller också har jag helt fel. Kanske var det vi i publiken som inte vågade skratta åt situationskomiken, som när Vilhelm tar ”flickan med det gula halsbandet” på brösten. Av rädsla för att avslöja oss. Som de taffliga människor vi också är.
Den här pjäsen vill jag se igen, tolv föreställningar senare, för att se vad som händer med framställningen. När tolkningen mognat. Då misstänker jag att vi får se en helt annan framställning.