Jag minns ett kraftigt slag i ansiktet. Det kom efter jag redan hade fightats hårt ett helt år. Och det kom från en myndighet, det vill säga en enhet mycket större än mitt egna jag. Av någon outgrundlig anledning hade Försäkringskassan dragit bara 22 procent i skatt under den tid jag uppbar bidrag från dem, något som innebar att det skulle tillbaka pengar till pappa staten. Som ensamstående är det inte kul att trippa in i månaden maj med minus på fickan. Men så blev det. Sedan dess ser jag till att FK drar mer i skatt av mig för att undvika stora gropar i plånkan. Märkligt att en själv ska behöva ringa och be en myndighet dra mer än de gör.
Tur då att jag verkligen gillar det här med skatter. Det är med dem vi bygger välfärden, en välfärd som allt mer börjar knaka i fogarna i exempelvis vård och skola. Vi måste helt enkelt skjuta in mer pengar var och en för att få vår skuta gå stadigare genom vattnen.
Tyvärr tror jag min tanke ekar tomt i dagens Sverige där individualismen tagit ett starkt grepp om läget. Vi värnar våra egna bon, våra egna plånböcker och möjligtvis våra egna barns behov. Hur gamla har det och hur pedagoger sliter i skolan är väl inte vår sak utan politikernas? Jag tror på förändringar som börjar underifrån mer än uppifrån. Kommer någon och säger till mig att det är viktigt inte tömma matfett från pannor rakt ner i avloppet kan jag ju glatt strunta i det. ”Ingen tvingar mig till något”. Tills det blir stopp i mitt avlopp. Drabbar skiten en själv är det plötsligt viktigt öppna sig för andra vägar genom livet.
Därför är det underbart när den egna lilla människan ryter ifrån och säger ”Nu är det nog”. Såsom artisten Pernilla Andersson gjorde när hon såg sin far med altzeimers missvårdas, eller som Greta Thunberg fått en värld att öppna ögonen för klimatet. Det verkar ha mer effekt när någon ”från golvet” skriker uppåt än när megafoner uppifrån basunerar budskap nedåt. Men ska något behöva bli fel innan vi gör rätt?
Skatter kan ge friheter. Ett litet exempel är när Sverige förändrade reglerna för hur gifta par ska beskattas. Fram till i början av 1970-talet sambeskattades nämligen makarnas inkomster. Det ledde till att det var många par som beslöt att en fick arbeta (läs mannen) och den andra fick skötte hemmet (läs kvinnan). Men svenska politiker var smarta nog att besluta beskatta varje make var för sig och se då blev det fart ut ur husen. Antalet hushåll där båda makarna jobbade utanför hemmet steg kraftigt. Därmed kom kvinnor ut mer på arbetsmarknaden. Friheten ökade för gemene man och kvinna. Inget fel i hemarbete men förvärvsarbete är en förutsättning för att kunna leva ett självständigt liv, oberoende av partner intill sig.
Skatten gör det möjligt att ge mer till fler, oavsett det är naturen eller människan som behöver räddas. Därför säger jag, betala glatt din skatt. Men om någon myndighet gett dig en käftsmäll kan det vara smart du ringer upp dem och reder ut det hela.