Sedan nyheten kom att Northland stänger gruvan på obestämd tid har NSD skrivit mängder av artiklar om dråpslaget.
Jag fastnade speciellt för en.
Artikeln handlade om byn Junosuando, som drabbas skoningslöst av det som händer just nu.
Det var faktiskt rubriken som berörde mig allra mest.
”Det har funnits en framtidstro här”.
På något sätt sammanfattade den enda rubriken allt. Det har funnits en framtidstro, med allt vad det innebär.
Den finns inte längre.
Utan att bli allt för högtravande skulle jag vilja stanna till en stund vid just ordet framtidstro. Det är så vackert och innehåller så mycket.
Framtidstro. En tro på framtiden. En tro på att det som kommer är bättre än det som är och har varit. Ett ord som även innefattar färger och drömmar.
Jag vill bestämt hävda att gruvan i Kaunisvaara är, eller snarare var, så oerhört mycket mer än bara en gruva. Northland blev en symbol, inte bara för Pajala utan för ett helt län som i årtionden lidit av utflyttning och stagnation.
En symbol för drömmar.
Vi människor behöver dessa symboler. När Kulturens hus byggdes i Luleå var det så mycket mer än bara ett hus, på precis samma sätt som gruvan är mer än bara en gruva.
Det är så lätt att glömma sånt som är jobbigt, men visst minns ni? Innan Kulturens hus fanns ingenting. Luleå var grått. En stad som stod helt stilla och där drömmarna var små eller obefintliga.
Men en dag stod det vackra huset färdigt och i samma stund hände något i oss. Vi kände en stolthet. Och vi såg att saker var möjliga. Framtidstron föddes och med den även drömmarna och idéerna.
Kulturens hus blev starten på något som pågår än i dag.
Egentligen gjordes bara ett fel: huset skulle ha byggts ännu större, ännu vackrare och gjort oss ännu mer stolta.
På Youtube finns en föreläsning med författaren och inspiratören Fredrik Härén där han pratade om just sådana här saker. Han visade upp bilder på världens högsta byggnader; Petronas Towers i Kuala Lumpur, Taipei 101 och Shanghai Financial Center. Alla över 500 meter. Men de var ändå ingenting mot det som skulle komma. Burj i Dubai blev över 800 meter högt.
Visst, det går att se dessa skrytbyggen som meningslösa penisförlängare. Om man vill. Men man kan även se byggnaderna som just symboler för drömmar.
En gång i tiden byggde Europa världens högsta byggnader. Det var även då vi styrde världens utveckling. Sedan flyttades detta över till USA.
Nu är det i Asien detta sker och Härén menade att vår del av världen har tappat förmågan att drömma.
Northland var länets svar på Burj och nu är byggnaden som ville nå himlen (som egentligen är en grop) på väg att rasa.
”Det har funnits en framtidstro här”.
Vad händer egentligen om framtidstron försvinner och drömmarna dör, när vi inte längre tror på att framtiden ska bli bättre än det vi har i dag?
Hur påverkar det en männsiska, en region – eller för all del ett helt land?
När drömmarna inte dröms här längre.
Är det då lockelsen att ta Jimmie Åkessons hand blir för stark att motstå?