Jag berättade för en bekant att jag just läst Zadie Smiths hyllade (den kom ut på engelska ifjol) roman ”Swing Time”, och fick förstås frågan: Vad tyckte du?
Jag hittade inget klart svar, mer än att den är ... så mycket ... för mycket. Den har otaliga ingångar, men är stundtals pratig och lite tjatig. Och svår att greppa om man inte är maximalt fokuserad.
Det sistnämnda sa jag inte till min bekanta, men Zadie Smiths berättelse om två flickor från norra London som drömmer om att bli dansare är en sorts utvecklingsroman som kräver sin läsare.
Och så har det väl varit sedan hennes debut och genombrott, ”Vita tänder”, som kom för 17 år sedan. Smith, född i norra London 1975, kan på ytan, liksom hennes romankaraktärer, verka lite laid-back. Inget kan vara mer fel; i ”Swing Time” som i ”Om skönhet” (2006, min favorit) är det människor som drömmer och brinner om vartannat.
Dans är rytm och ram i ”Swing Time”. Berättarjaget är namnlöst och som karaktär anpassande visavi omgivningen; till exempel barndomsvännen Tracey, eller den världsberömda artisten Aimee, åt vilken hon under många år kommer jobba som assistent. Ett jobb berättarjagets mamma starkt ogillar, eftersom ”det tar ditt eget liv och ”du sköter hennes liv” och ”utraderar dig själv ”. Å vilket konstigt liv, tycker mamman om hennes dotters flackande jorden runt som uppassare till Aimee som, det ska sägas, dottern smått avgudar, i alla fall under många år.
Tiden kommer med sina insikter.
Berättarjagets mamma är kanske den mest intressanta i boken, som längs livets resa en dag blir parlamentsledamot för ett radikalt parti i hemstaden. Frän i munnen har hon alltid varit, feminist javisst och så vidare, men män har inte saknats i livet.
Och osökt tänker jag på den pågående #Metoo-kampanjen där mamman säkert haft mycket att säga.
En erfarenhet som också är andra kvinnors i romanen ”Swing Time”. Den rör sig mycket i en miljö där händer gärna flyttar sig fritt (inte bara i sång och dans) och där jargongen är mil bortom småskolans.
Romanen ”rör sig sömlöst över decennierna, från 1980- och 90-talets London till vår tids New York och Västafrika”, står det bland annat i baksidestexten.
Att den heter ”Swing Time” är förstås inte en slump, dans och musik av många olika slag är viktigt. Konstarter varifrån det växer eller kan växa identitet, ursprung, kontext, självkänsla, klass, utveckling. Eller berättelser om förnedring och ojämlikhet, och slaveri. Det sistnämnda är återkommande genom inskjutna passager, liksom inkilade minneslappar, om den koloniala historien där Västafrika tvangs offra många människor till Europas slavhandel.
Sår finns fortfarande och ligger ofta bara under ytan.
Allt fast förflyktigas, är ett uttryck som kan smärta men likafullt vara något vi måste förhålla oss till.
Eller som ett ordspråk från hausafolket i Västafrika lyder: När musiken förändras, förändras också dansen.
Zadie Smith har via frän och smått munter prosa koreograferat fram en berättelse som rymmer det mesta – på gott och ont.