Polismannen har under utredningen uppgett att han uppfattat att fordonet med avsikt från i princip stillastående accelererade mot honom. Polismannen har uppgett att han var rädd att han skulle dö och han bestämde sig för att skjuta för att stoppa angreppet mot honom.
Åklagaren skriver i sitt beslut: "Den bild som framträder främst genom tekniska undersökningar av platsen, bilen och polismannens kläder bekräftar att polismannen blev påkörd på de sätt som han har beskrivit. Den skottvinkel som kan fastställas redan genom ingångshålets placering i vindrutan i förhållande till förarplatsen på bilen talar starkt för att polismannen avlossade sitt tjänstevapen när han blev påkörd."
Åklagaren konstaterar att polismannen har befunnit sig i en nödvärnssituation och att han har varit utsatt för livsfara. Därmed anser åklagaren att polismannen har haft rätt att använda sig av sitt tjänstevapen. Åklagaren skriver "Det har inte varit uppenbart oförsvarligt att avlossa skott mot föraren. Att skottet avlossats först sedan polismannen faktiskt blivit påkörd förklaras av det hastiga händelseförloppet och den tidsfördröjning som följer på ett beslut att agera."
Av dessa skäl väljer åklagaren att lägga ned utredningen.