Karin Hildebrand, 45, blev under våren 2020 känd för svenska folket när hon i media berättade hur det var att arbeta inom vården när pandemin bröt ut. Nu har hon av tidningen Fokus utsetts till Årets svensk 2020
Hur känns det?
– Först trodde jag att någon lurades och ägnade inte så mycket energi åt det. Men sedan ville de ha en intervju och då tänkte jag att då är det nog så. Men det här handlar om en laginsats. Det är otroligt många som har jobbat hårt, inte bara läkare utan människor på olika platser inom vården.
Karin Hildebrand är noga med att poängtera just laginsatsen men känner även stolthet.
– Uppmärksamheten ska vändas till alla medarbetare inom sjukvården som har gjort ett fantastiskt jobb och jag är stolt över att få representera dem, säger Karin Hildebrand.
Så här kommenterar Mikael Runsiö, VD Södersjukhuset, utmärkelsen:
– Karin är en av Södersjukhuset många fantastiska medarbetare som slitit oerhört hårt i sin roll som intensivvårdsläkare i vården av svårt sjuka covid-19 patienter samtidigt som hon utan att ge avkall på situationens allvar också kunnat förmedla medmänsklighet, trygghet och hopp till den breda allmänheten.
Karin som tidigare hette Hedberg i efternamn, växte upp i Luleå men flyttade söderut 1996. På frågan vad hon längtar mest efter när pandemin är över blir svaret:
– Mest är det ledig tid. Tid som inte är intecknad. Och så längtar jag förstås efter vänner, större umgängen samt skidåkning.
När det var som värst i våras arbetade hon i snitt 60 timmar i veckan.
– Det är ett tufft jobb. Man blir mentalt slut, säger Karin Hildebrand.
Arbetssituationen på Södersjukhuset, där Karin Hildebrand har arbetat sedan 2005, ser just nu lite ljusare ut men ingen vet hur framtiden ser ut.
– Det börjar lätta men visst finns det en rädsla för en tredje våg. Men i stunden finns det hopp, säger Karin Hildebrand, Årets svensk 2020.
Ur Fokus nomineringstext:
”Under ett år då litet annat än coronapandemin fått plats i offentligheten stod hundratals undersköterskor, sjuksköterskor och läkare inom intensivvården i det främsta ledet i kampen mot viruset. Pressade av skoningslösa arbetstider, utrustningsbrist och ofullständig information tog de egna initiativ. En av dessa tog sig också tid att berätta offentligt om arbetet och om de brister som gjorde uppgiften än svårare.”