Martin Falklind står bakom dokumentärserien "Fiskarnas rike".
Martin Falklind jobbade med serien i fyra år. Den sändes 2021 och går att se på SVT Play.
– Tusentals privatpersoner hörde av sig, de allra flesta för att fråga vad de själva kunde göra för att hjälpa till. Fiskevårdare och tjänstemän på flera myndigheter vittnade om att de plötsligt hade fått en större förståelse för hur viktigt deras arbete är, berättar han.
Nu är Martin Falklind i full gång med en uppföljare som ska sändas nästa vinter.
Hans intresse för livet under vattenytan började när han som liten besökte sin mormor på Tjörn och metade krabbor.
– När de andra barnen ledsnade låg jag kvar på bryggan och stirrade ner i vattnet. Jag upptäckte att det fanns en helt annan värld som var jättespännande och det har hängt med hela livet.
Från att åka runt och göra reportage om fiske på häftiga platser i hela världen blev han med åren alltmer miljömedveten.
– Jag började se både dåliga saker och bra saker som gjorts för fisk och vattenmiljöer, och hur man på många platser har förvaltat sin fiskeresurs på ett smartare sätt än vad vi gjort i Sverige. Jag insåg att vi kanske inte är så hänsynsfulla mot våra vatten som jag och många med mig kanske trott.
Laxarna har fått stora problem när deras vandringsvägar har stängts av genom vattenkraftsutbyggnaden.
I Sverige är det bara fyra av de stora älvarna som är orörda: Torne älv, Kalix älv, Pite älv och Vindelälven. Övriga älvar är utbyggda med vattenkraft.
– I majoriteten av våra älvar har vi utrotat laxen helt. Det handlar inte bara om vattenkraft utan också om ett för högt uttag av fisk. Men om inte laxen kan gå upp och leka så blir det inga fler laxar. Det naturliga för laxen är att lägga sin rom högt upp i älvarna i klart friskt vatten med mycket syre. Nu kommer de baratill första kraftstationen.
Öringen är en fisk som också behöver vandra.
Och laxen är inte den enda fisken som vandrar och därmed drabbas av vattenkraftsutbyggnaden.
– Alla fiskar behöver kunna vandra och många använder bäckar, åar och älvar för sina vandringar. I Östersjön gäller det bland annat abborre, gädda, ål, mört, sik, löja och öring.
Ett annat problem är själva vattenregleringen i dammarna.
– Det naturliga är att vattennivån varierar utifrån säsong. Gäddan exempelvis är programmerad att leka på våren när strandängarna är översvämmade. Då simmar den in och lägger sin rom och så kläcks ynglen innan sommaren kommer och det börjar torka ut.
Idag styr elpriset när vattnet ska släppas på. Nivåerna kan ändras från en timme till en annan.
– Fisken kan simma upp för att leka ena dagen, nästa dag är marken torrlagd och äggen ligger i luften. Eller tvärtom, det svämmar över där andhonan har lagt sina ägg.
Ytterligare ett problem är de torrlagda fårorna som uppstår när vatten dras i tunnlar nedströms för att maximera vattentrycket på turbinen.
– Där blir det inget liv alls – inga fiskar, ingen insektsproduktion till fågelmat. Det får stora konsekvenser för den biologiska mångfalden.
Hela den biologiska mångfalden påverkas av människans ingrepp i älvarna. Här är den en fiskgjuse som har fångat en fisk.
Vad kan man göra åt det?
– Jag vill inte låta som en domedagsprofet eller aktivist, för jag använder ju också elektricitet. Men att släppa på lite vatten i torrfåran skulle vara ett enkelt sätt att få tillbaka en del av mångfalden – insektsproduktion och lokala bestånd av gädda, harr och öring. Man skulle också kunna tänka sig att reglera vattnet lite mer hänsynsfullt.
Men, betonar han, det är inte upp till honom i sin roll som dokumentärfilmare att bestämma eller tycka om sådana saker.
– Tycker man att vi ska kräma ut 100 procent av energin i varje älv, ja då får de ju dö. Men vill vi däremot ha lite liv kvar kanske vi inte ska göra el av exakt allting.
EU ställer krav på Sverige att göra miljöanpassningar, men hittills har det gått trögt. Han har personligen svårt att tänka sig att det skulle gå att få tillbaka laxvandringen och återställa Luleälvens mångfald med de kraftverk som finns idag. Både för att det skulle kosta stora summor och ge stor energiförlust.
– Men givetvis skulle man kunna visa större hänsyn och miljöanpassa så gott det går, exempelvis genom att låta en del vatten rinna i torrfårorna.
Av de 2 100 kraftverk vi har i Sverige idag står i grova drag de 295 största av dessa för runt 95 procent av hela vattenkraftsproduktionen, konstaterar han.
– Däremot finns det många mindre älvar där man skulle kunna återupprätta fiskens vandringsvägar och ändå bara förlora en bråkdel av den totala elproduktionen.