Hur kan det komma sig att en krigshistoriker skriver om ett kvinnoöde, ett skönlitterärt sådant, från slutet av 1700-talet? Fråga inte mig om det slutgiltiga svaret, men några förklaringar kan man kanske få komma med.
Sjuttonhundratal liksom återigen sjuttonhundratal har varit den gemensamma nämnaren för Gunnar Artéus, som nämnts krigshistoriker och då vid Försvarshögskolan i Stockholm. Han har tidigare publicerat exempelvis ”Gustaviansk människosyn” eller ”Krigsmakt och samhälle i frihetstidens Sverige”. Eller varför inte ”Det vackraste seklet”. En kärleksförklaring till Europas 1700-tal.
I det sammanhanget kommer vi fram till ordet ”kanon” men då inte i betydelsen ”vapen” utan som ”rättesnöre” eller ”fastställd norm”. I våra dagar och i skolsammanhang talar man om att vissa och då helst skönlitterära verk ska eller borde vara obligatorisk läsning för eleverna. Strindbergs ”Hemsöborna” och Lagerlöfs ”Nils Holgersson” kan nämnas i sammanhanget. Det var just sådant som dåtidens undervisning bjöd på under snarast ”lärdomsskolans” tid, eller varför inte utifrån min egen upplevelse på 1950-talet vid läroverket i Piteå.
Artéus som författare född 1941 tillhör samma åldersgrupp. Undertecknad som läsare och närmast jämn-årig honom, båda representerar vi en i nutid tämligen förlegad uppfattning om skolans uppgift. Men – utifrån detta blir kombinationen av krigshistoria och 1700-talets poesi inte helt orimlig. Den vittnar istället om en äldre tids vidare kultursyn.
Så är det dags för självaste ”Anna Maria”, en namnform som Artéus väljer när hon omtalas i biografin. Hennes liv är rätt fattigt vad gäller personuppgifter. Hon föddes i Uppsala 1754 som dotter till en akademisk lärare som visserligen fick professors namn med tiden men inte riktigt ansågs rumsren vid sin undervisning av studenterna. Fadern var nämligen herrnhutare, med andra ord enligt biografins definition ”en mot statskyrkan delvis kritisk rörelse som ville att de kristnas liv skulle levas varmare och mera innerligt”.
Anna Maria fick utbildning i hemmet bland annat i latin, hon debuterade 1775, hon möttes som kvinna av åsikten att sådana inte skulle ägna sig åt lärdom utan istället ”steka, koka och skvallra”. Skrivandet fortsatte dock – ibland anonymt ibland som ”dikter och verser” i Stockholmsposten. Det var en tidning som övertogs av hennes man Karl Petter Lenngren. Anna Maria kom därmed att bli mera synlig i tidningen åren 1793-1800. Hon var även känd för sina ”salonger” för tidens litterärt verksamma och med nära koppling till Svenska Akademien. Det var en plats för hennes satirer och idyller, de förra riktade mot högfärdig adel och de som fjäskade för den. Först 1819 utkom Anna Marias ”samlade verk” med titeln ”Skalde-försök”. Det skedde två år efter hennes död.
Gunnar Artéus avslutar sin biografi med rubriken ”Unik i svensk lyrik”, en rubrik som blir särskilt slagkraftig om den framställs följd av ett frågetecken. Artéus finner att hon visserligen inte var en stor poet men har en särskild och betydelsefull plats i den svenska lyriken. Hennes unikhet består av ”en exceptionell kombination av humor, intelligens, skarpögd realism och konstnärligt mästerskap”.
När jag själv tänker tillbaka på läroverkens undervisning i svensk litteratur kan jag delvis skriva under på den slutsatsen. Visst fanns hos henne skarpögd realism som några rader ur ”Pojkarna”: ”Jag minns den ljuva tiden, jag minns den som igår, då oskulden och friden tätt följde mina spår.” Det är idylldiktning, det är ren och skär nostalgi som appellerar till barndomsminnen. Raderna tilltalar dem som prövat på läroverkens litterära kanon. Men hur är det med nutidens elever? De ger förmodligen omdömet att detta är rena ”stenåldern”. Och där står vi då med vårt ålderssegregerade samhälle.