Med fart av #metoo-vågen har den senaste tiden tusentals kvinnor i Sverige samlats i olika yrkesgrupper i gemensamma forum för att med sina underskrifter göra uppror mot sexism och övergrepp. Men det finns många unga tjejer och kvinnor som inte har hunnit ut i arbetslivet eller som tillhör något sammanhang där sådana frågor kan ventileras. Ändå möter de samma attityder och samma förövare som de vuxna kvinnorna gör.
– Vi jobbar med det här 365 dagar om året. Det här är ju ett problem som råder varje dag och över hela världen, säger Anna Forssberg, Tjejjouren i Luleå.
Där välkomnar man den senaste tidens upprop men för Tjejjouren pågår detta arbete hela tiden, året runt. De kontaktas varje dag av tjejer som har råkat ut för både övergrepp och trakasserier från både jämnåriga och vuxna män och som sedan upplever sig svikna av vuxenvärlden när de vill berätta och få hjälp.
– Det är därför vi är ute och pratar om sexuella övergrepp, sexuella trakasserier och sexuellt ofredande hela tiden. Kan vi få bara en person i en klass att få lite styrka att faktiskt våga göra det där lilla extra motståndet och ta något vidare, så har vi gjort något i alla fall. Kanske kan vi också så ett frö, inte bara hos den som drabbas utan också hos förövaren.
Anna Forssbergs erfarenhet är att ungdomar är konsekvensfokuserade och om de tidigare har sett att det inte händer något när andra har slagit larm om övergrepp och ofredanden så orkar de inte, eller vill inte gå vidare själva.
– Vi får ofta höra av unga att omgivningen inte har agerat eller att händelser bagatelliseras. Då tycker de inte att det är värt det, om det inte blir någon följd. Samma sak när det gäller våldtäkter – de anmäls inte alltid eftersom rättsväsendet ser ut som det gör och unga tjejer vet att det inte alltid blir någon fällande dom.
Anna Forssberg vill inte peka ut någon särskild skola eller miljö i skolan men generellt är det ofta svårt för unga tjejer att få någon att lyssna på allvar när något hänt, säger hon.
– Man tittar på den person som kommer med anklagelsen i stället för att se på själva händelsen.
De som vågar ta upp något de varit med om med sin lärare eller rektor bedöms ofta som besvärliga eller jobbiga.
– Och det är ju jättejobbigt att ta tag i såna här problem, särskilt också när det inte handlar om utbildningen. Känslan blir istället "Vem ska ta hand om det här?" Det är jobbigt att lyfta på det där locket, istället skrapar man bara lite på ytan.
Problemen tas inte på allvar och konsekvenser uteblir, vilket får som följd att det bara är några få som vågar berätta om vad de varit med om.
– Då förminskas man litegrann och det är lätt att få en stämpel. Det låter klyschigt, men vi stöps ju in i något. Samhällsnormen lär vi ju oss från födseln.