Ung, arbetslös och ensamstående

Solen flödar in i Sanna och Rasmus Hallmans lägenhet på Tunastigen. De är ute på den lilla balkongen och lapar sol när vi från NSD kommer. Dagen är kall men det är varmt att sitta mot väggen på solsidan. Katterna Felix och Ebba spatserar omkring i närheten.
Praktik på Willys
Sanna Hallman önskar att hon skulle ha ett jobb att gå till. Hon har varit på en fem veckor lång praktik på Willys inne i stan och drömmer om ett fast jobb där. Hennes ansikte skiner upp när hon berättar om hur roligt det var.
- Jag fick prova på allt - kolonial-, chark- och frukt-och gröntavdelningen. Jag fick också sitta i kassan. Alla kunder var olika och det var så kul. Just nu behöver de inte folk men jag kommer att hoppa in där när de ringer, säger hon.
Rasmus har plats i förskolan. Han är där 15 timmar i veckan - fem timmar per dag tisdag, onsdag och torsdag.
- När jag jobbade på Willys så fick han vara på dagis mer. Så det funkar bra, säger hon.
Ute i alla väder
Hon påpekar att Rasmus har sjukdomstiden bakom sig.
- Det är ju det första halvåret i förskolan som barnen brukar drabbas av den ena sjukdomen efter den andra. Men den tiden har vi bakom oss.
Rasmus är pigg som en ekorre och Sanna Hallmans stora glädje i livet. Tillsammans med honom förtvivlar hon inte fast hon är arbetslös.
- Rasmus är mitt allt och vi har kul varje dag. Vi är ute jättemycket och i alla väder. Bara när snön yr mot ansiktet vill Rasmus gå in, säger hon.
De två lever på försörjningsstöd som är på mellan 5 000 och 5 700 kronor i månaden. Till det kommer bostadsbidrag.
- Det viktigaste är att Rasmus får det han behöver. Jag köper ingenting åt mig själv. Kläder är till exempel inte en viktig sak för mig, säger Sanna Hallman.
Jag frågar om det är något viktigt som hon inte kan ge Rasmus - något som barn i familjer med mer pengar får. Sanna tror inte det.
- Rasmus skrattar varje dag. Kärlek är det viktigaste, säger hon.
Går aldrig ut och roar sig
De två är alltid tillsammans. Vardag som helg. Sanna går aldrig ut och roar sig på egen hand. Hon har varken lust eller råd till det. Hon går inte ens ut och äter.
- Nej, jag har inte råd och jag tycker om att laga mat själv. Vi äter mycket fisk. Kött är dyrare. Det blir ofta pasta till, säger hon.
Sanna Hallmans föräldrar bor alldeles i närheten och de är hennes stora stöd.
- När Rasmus var nyfödd så stod de för maten. Det var svårt för mig att bära honom och laga mat samtidigt.
Cool kille
I samma stund ringer telefonen. Det är Sannas mamma Eva Hallman som frågar om hon kan hämta Rasmus och gå ut i lekparken med honom. Det går bra och snart är hon på plats och klär på Rasmus.
- Du är ju världens coolaste kille, säger mamma Sanna när Rasmus får på sig sina solglasögon.
Vi pratar om de två katterna. Sanna berättar att hon köper den billigaste kattmat som finns, det innebär billigt torrfoder.
Alla möbler i lägenheten har hon antingen fått till skänks eller köpt i andra hand.
- Furubordet och stolarna kostade 500 kronor på Blocket. Alla vardagsrumsmöblerna fick jag av en kollega till mamma... Kökslampan och en Ikea-möbel är det enda nya som jag har unnat mig, säger hon.
Drömmer om körkort
Hennes dröm är ett eget företag med någon verksamhet som har med djur att göra. Innan hon fick Rasmus gick hon Grans naturbruksgymnasium i Öjebyn med inriktning på djurvård.
- Någon gång har jag blivit erbjuden att hoppa in som avbytare på bondgårdar. Men jag har inget körkort och bönderna bor ute i byarna. Det skulle ha blivit svårt för mig att hinna till morgonmjölkningen med buss - om det nu går någon buss till och från byarna, säger hon.
Hon drömmer om ett körkort och berättar om hur hon dristade sig till att fråga sin handläggare på arbetsförmedlingen om inte hon skulle få ta ett taxikort.
- Men jag fick svaret att jag kunde få hjälp med taxikort om jag hade löfte om jobb som taxichaufför först, säger hon.
Berömmer handläggare
Hon berömmer sin handläggare - trots att hon inte fått annat är några korta kurser och två praktikperioder genom arbetsförmedlingen.
- Jag gick en datakurs på datorteket och några andra kurser som jag inte ens minns namnet på. Under en månad hade jag praktik på Barnens hus och sedan hade jag praktiken på Willys nyligen, säger hon.
Willys-praktiken erbjöds hon under sin graviditet men då hade hon problem med ryggen och den blev uppskjuten.
- Det är tråkigt att inte få ett riktigt jobb. Jag vill helst ha ett här i Luleå. Om jag skulle vara tvungen att flytta till en annan ort med Rasmus så skulle jag bli riktigt ensam. Här har jag mina föräldrar och stödet från dem. Vi ses nästan varje dag. Jag har knappt några kompisar. Det skulle vara de som jag gick på Grans med men
de bor kringspridda lite överallt, säger Sanna Hallman.
Resor inte att tänka på
Hon berättar om en kompis från Älvsbyn som kom och hälsade på i Luleå.
- Hon bjöd ut mig på bio. Jag har inte råd att betala själv, säger hon och tillägger:
- Resor är inte att tänka på för mig. Rasmus och jag gör cykelutflykter med mina föräldrar. På sommaren brukar vi cykla till Niporna. Då har vi fika med oss. Vi går aldrig på fik. Det är tur att mamma har lärt mig att vara sparsam, säger hon.
När vi tar adjö av Sanna Hallman så tackar hon för att vi kom:
Ungdomsarbetslösheten har fått ett ansikte.