Svårt med mimiken i munskydd. "Vi har fått lära oss le med ögonen", säger Losell.
Det är en helt vanlig måndag och utanför singlar några enstaka snöflingor mödosamt till marken. Inne på Midskogens vård- och omsorgsboende visar undersköterskan Isabelle Losell stora mötessalen som nu står helt tom. Det har varit besöksförbud stora delar av tiden sedan pandemin bröt ut.
Hon bjuder på kaffe och gör sig redo för ett eftermiddagspass på avdelningen där yngre personer med demenssjukdom vårdas.
– De har till en viss grad förstått vad pandemin innebär. Men det är klart att vi får upprepa och förklara. Saknaden har varit stor när de anhöriga inte fått besöka men då är det bara att förklara att de har inte glömt bort er. Skype har varit ett bra verktyg för oss, berättar hon.
Tidigare var det visir, munskydd, skyddsförkläde - ja, full mundering som gällde. Nu räcker det med visir om personen i fråga inte är konstaterat smittad. Något som underlättar kommunikationen avsevärt.
– Vi har under den här tiden fått lära oss le med ögonen, då språket och mimiken är så viktig, fortsätter Losell.
Tidigare har den 36-åriga undersköterskan jobbat med marknadsföring, på kaféer och barer men skolade om sig i samband med att hon fick barn. Däremot har hon alltid velat jobba med människor.
– Det bästa är att få se någon som går och lägger sig på kvällen med ett leende på läpparna. Att jag har gjort skillnad för någon.
Kollegan Anita Holm har precis avslutat ett pass på korttidsavdelningen där personer som rehabiliteras efter sjukhusvistelser vårdas. Hon har flera års erfarenhet av att jobba med demenssjuka och var en av de som startade demensvården i Älvsbyn på 80 och 90-talen.
– Vi fick lära oss mycket kring bland annat vikten av bemötande som är a och o. Har man inte det så faller allt.
Redan som barn visste Anita att vården var hennes kall.
Vården är hennes kall. "Jag började sticka mina kompisar i fingrarna och ta blodprov med tallbarr", berättar Anita Holm.
– Jag började sticka mina kompisar i fingrarna och ta blodprov med tallbarr, förklarar hon skämtsamt.
Hon visar den skyddsutrustning som blivit en del av pandemivardagen. Den är kompakt, kliar och får glasögonen att imma igen, berättar hon.
– Den stannar luften och kan försvåra andningen. Men nu är vi så vana, så man känner sig nästan lite naken utan den.
Minnena väcks till liv när munderingen dras på.
– Det är väldigt viktigt att det inte blir en glipa mellan handsken och skyddsförklädets armar, instruerar Anita Holm.
– Skoskydd är också väldigt viktigt, så att smittan inte tas med in eller ut. Delarna ska också spritas mellan varven.
Korridorerna på vård- och omsorgsboendet är som en labyrint för den som inte är van. Här gäller det att kunna dess gångar. Maten ska förberedas, brukarna ska besökas och de dagliga aktiviteterna sättas igång.
– Vi brukar använda aktiveringskort för att hitta på saker med våra brukare så att de får en händelserik dag. Det kan vara gympa, promenader eller annat, förklarar Isabelle.
Bland annat har de ett spa, rum för avkoppling och en trädgård där de odlar allt möjligt. Redan har några knoppar börjat brista.
Det målas och pysslas. "Vi brukar använda aktiveringskort för att hitta på saker med våra brukare så att de får en händelserik dag", förklarar Losell.
– Tidigt för i år, konstaterar Anita.
– Vi har också ett pysselrum och här har det målats påskägg, fortsätter hon.
Tavlor i alla regnbågens färger täcker de dova väggarna, några snarlika Picassos verk. En urklipp av en flygande fågel ryms i ett hörn.
Att ha en demenssjukdom kan göra det svårt att följa Folkhälsomyndighetens rekommendationer över att hålla avstånd och tvätta händerna. Ungefär hälften som dött i corona har bott på äldreboende och de flesta har en demenssjukdom, enligt en rapport av Socialstyrelsen. Ändå står demenssjukdom inte med på Socialstyrelsens lista över de som löper större risk att drabbas allvarligt av covid-19.
– Det går inte att säga till en person med demenssjukdom att stanna på sitt rum, så det är klart att smittan kan spridas lättare då, förklarar Anita Holm.
"Går inte att säga till en person med demenssjukdom att stanna på sitt rum", menar Holm.
– Däremot tror jag alla kan vara riktiga smittspridare, då ingen egentligen vet vem som bär på det. Jag är mer rädd att gå på affären än att vara här.
– Vi jobbar inte med tvång och låser inte in någon på sitt rum. Det gäller att göra det bästa av situationen, säger Isabelle Losell.
De måste vara nära, något annat val finns inte.
– Däremot går det inte att kramas och ge en och puss på kinden nu. Då får man får kramas med handen eller ge luftkramar istället. Kanske hålla handen. Den lilla stunden där de får berätta och vi lyssnar är väldigt betydelsefull. Att få ge dem samvaro.
Midskogens vård- och omsorgsboende har under omständigheterna klarat tiden bra. Några misstänka fall och ett konstaterat nyligen. Nu har också personalen börjat få sina efterlängtade sprutor.
Anledningen till de få antalet coronafall är att de varit noggranna med att separera de misstänkt smittade från ej smittade, anser undersköterskorna.
Alltid steget före. "Gjort upp arbetsplaner för om någon skulle bli sjuk och vilka åtgärder vi skulle behöva vidta", berättar Losell.
– Vi har hela tiden legat steget före och gjort upp arbetsplaner för om någon skulle bli sjuk och vilka åtgärder vi skulle behöva vidta. En framförhållning i fall det skulle hända, säger Isabelle.
Att jobba med personer som har demenssjukdom kan vara påfrestande för själen.
– Det är jobbigt att se de som bär på hopplöshet och yttrar tankar som; "varför har det här hänt mig?". Då gäller det att finnas där, lyssna och bekräfta. Viktigast är att se varje person, menar Isabelle.
– De stunder man får tillsammans, där man ser att det man gör betyder något för en annan är värdefulla. Att se något bli glad eller skratta gör allt värt det, säger Anita.
Anita Holm har flerårig erfarenhet av demensvård. "Bemötande är a och o", anser hon.
Promenaden till och från jobbet gör en mindre trött i tanken, anser hon. Kanske har det vissa gånger varit räddningen. Hemma väntar lilla dvärgpudeln Chimo.
– Dessutom har vi kollegor varandra och pratar ut om dagen. Vi har också ständig kontakt med sjuksköterskorna och cheferna och ventilerar tankarna på så sätt. Men ibland blir man ledsen när det händer saker, det är oundvikligt. Man är en människa.
Efter kvällspasset ska Isabelle Losell hem till sina två döttrar och sambo. Hästtjej har hon alltid varit och kanske blir det ett besök på mammas hästgård för att hämta energi.
Isabelle Losell har hand om unga med demenssjukdom. "Livet kan vända snabbt", säger hon.
Mötena med unga som har demenssjukdom ger en perspektiv på livet, menar hon.
– Det får en att tänka att allt kan hända. Man vet aldrig vad framtiden innebär, utan livet kan vända snabbt.