Ulrika Rutberg tränar dagligen hemma.
Ulrika Rutberg bor i en lägenhet på Herstön i Luleå. Hon bjuder på te och småkakor som hon har bakat själv.
Innan hon blev sjuk arbetade hon som undersköterska både i Luleå och i Stockholm. De senaste åren var hon chef på ett äldreboende i Boden. På fritiden älskade hon att träna, spela amatörteater och resa.
– Jag har tränat yoga i 20 år. Jag tränar nu också, men man måste lära sig allt från början, säger hon.
Hennes dotter som idag är 16 år var tolv år när Ulrika Rutberg drabbades av sin stroke och hela livet förändrades på ett ögonblick.
Året innan hade varit pressande. Hennes pappa gick bort i blodcancer och hon var ofta och hälsade på hos honom.
Den här kvällen hade hon varit ute och ätit med goda vänner, medan dottern var hemma hos en kompis. Hon stod och väntade på bussen hem när hon började känna sig konstig.
– Jag fattade inte vad som hände.
En polisbil kom och plockade upp henne. De trodde att hon var berusad, så hon fick följa med till polisstationen och blåsa.
– Jag kunde nästan inte prata då, så de förstod snart att något var fel och skjutsade mig till sjukhuset.
Ulrika Rutberg bor på Hertsön i Luleå. För 3,5 år sedan drabbades hon av en stroke.
Det som hände efter det minns hon inte själv, utan det är andra som har berättat. Hon fördes med ambulanshelikopter till Umeå, där hon låg nedsövd i två veckor och opererades i hjärnan där blödningen fanns.
– Jag var så dålig att de bad att min brorsa och min dotter skulle komma dit. Det kom tillsammans med min kompis Annika.
Det gör fortfarande ont att tänka på det.
– Jag höll på att dö, berättar hon.
Ulrika Rutberg drömmer om att kunna leva ett vanligt liv igen.
Hon blev kvar i Umeå i fem veckor, kraftigt påverkad och medtagen av stroken. Även om hon var tacksam över att hon hade överlevt visste hon inte om hon exempelvis skulle kunna gå igen.
När hon flyttades till Sunderby sjukhus låg hon först en vecka på intensiven, innan hon kunde komma över till stroke-avdelningen där hon stannade i tre månader.
– Där började jag träna för att komma igång igen. Jag lärde mig sitta och gåtränade.
När hon skrevs ut var hon först tvungen att bo en månad på ett korttidsboende.
– Det kändes konstigt att bo på ett boende eftersom jag själv hade jobbat på ett innan jag blev sjuk, men jag var tvungen eftersom jag behövde så mycket hjälp.
När hon äntligen fick komma hem igen hade hon hemtjänst flera gånger per dygn, både dag- och nattetid.
"Jag är samma människa inuti, även om jag inte kan göra allt än", säger Ulrika Rutberg.
Numera kommer det någon en eller två gånger om dagen och hjälper henne med träningen. Annars klarar hon det mesta själv.
Stroken gjorde henne förlamad på höger sida, ett symptom som är ganska vanligt, och hon har ännu nedsatt rörelseförmåga. Hon är egentligen högerhänt, men har fått träna upp sin vänstra hand för att kunna laga mat.
De två första åren använde hon ibland rullstol, men tack vare sin ihärdiga träning kan hon idag gå själv med en krycka och rullstolen har hon lämnat tillbaka.
I början kunde hon inte tala, men det har kommit tillbaka och hon jobbar hela tiden för att bli bättre på att tala och uttrycka sig.
– Jag har gått med i en afasiförening och i den brukar vi träffas och ha möten, berättar hon.
Ett annat problem, som också är typiskt efter en stroke, är hjärntrötthet.
Att ta sig tillbaka efter en stroke är en kamp, berättar Ulrika Rutberg.
Hennes mamma lever fortfarande, men bor på ett äldreboende. Hennes bror bor i Stockholm. De som stöttar henne i vardagen är hennes syster och några goda vänner.
– Åka och handla är svårt att göra själv, då har jag med mig någon.
Men hon har också tappat många kompisar.
– De blir rädda. De tror att man är en annan efter att det här har hänt. Men inuti är jag samma person, även om jag inte kan göra allt jag vill än.
Ulrika Rutberg är ensamstående mamma och alltsedan hon insjuknade har hennes dotter bott i ett familjehem.
– Vi träffas tre gånger i veckan och ibland sover hon över. Men jag kämpar för att bli bättre så att vi ska kunna ha mer kontakt. Ens barn är ju det som betyder allt för en. Jag saknar henne jättemycket.
Hon är i dagsläget sjukskriven, men önskar komma tillbaka till jobbet igen en dag.
– Jag måste bli bättre. Jag vill ju ha ett vanligt liv igen.
Drömmen är att kunna jobba, resa, fotografera, spela teater och ta hand om dottern.
Hon ger inte upp hoppet, utan tänker fortsätta träna för att bli starkare.
– Det är en kamp varje dag. Man förstår inte om man inte varit med om det.
Ulrika Rutberg tränar tillsammans med sin fysioterapeut Maria Bandh.
En vecka senare när vi träffas vi igen är det hos hennes fysioterapeut, Maria Bandh på Cityrehab, där Ulrika Rutberg tränar tre gånger i veckan.
Maria Bandh har lång erfarenhet av att arbeta med strokepatienter och svarar på NSD:s frågor om hur rehabträningen ser ut.
– Efter en stroke är det viktigt med kontinuerlig och intensiv träning för att återfå och förbättra förmåga, både tillsammans med fysioterapeut och hemma dagligen på egen hand.
När övningarna börjar bli enkla behöver de uppgraderas och utökas i svårighetsgrad utifrån balans, styrka och kondition.
– Nivån på funktionsnedsättning varierar från person till person och påverkas av var skadan är lokaliserad så det är viktigt att rehabiliteringen är individuellt utformad. Generellt behöver du belasta din svaga sida mer så att den blir starkare. Det gäller både ben, arm och många gånger även bål.
Efter stroken kunde Ulrika Rutberg inte alls gå till en början, men ihärdig träning har gjort att hon sakta har blivit allt säkrare på att gå igen.
Hur stora chanser är det att återfå kapacitet och bli bättre?
– I början brukar man ofta märka större skillnader på kort tid, men sedan går det lite saktare. Det går dock att förbättra sin kroppsfunktion och aktivitetsförmåga lång tid efter själva stroken och det är viktigt att inte ge upp sin rehabträning.
Det är viktigt att stärka sin svaga sida efter en stroke, berättar fysioterapeuten Maria Bandh som hjälper Ulrika Rutberg med rehabträningen.
Hur påverkas man mentalt efter en stroke?
– Det är många gånger en stor omställning. Det händer snabbt och kan medföra stora förändringar i dagliga livet; arbete, aktiviteter och delaktighet med familj och vänner, möjlighet att utföra sina fritidsintressen. Vissa saker kan man kanske inte utföra alls, andra saker kanske man kan göra på ett annat sätt, och ibland hittar man nya saker som man inte gjort tidigare. Det kan ta tid att ställa om, att landa i det nya, och att hitta vägar framåt. Det är värdefullt med ett stödjande socialt nätverk.
Ulrika Rutberg får hjälp upp på cykeln av fysioterapeuten Maria Bandh. "Det känns lite ovant", säger hon. Men det är roligt.
Då och då gör Ulrika Rutberg framsteg som känns lite extra. Hon vill gärna visa vad hon har lärt sig nyligen: Att cykla motionscykel. Med Maria Bandhs hjälp tar hon sig upp i sadeln.
– Jag har cyklat mycket tidigare och vill gärna kunna göra det igen, så det var en milstolpe, säger Ulrika Rutberg och ler.
Snart ska hon få en motionscykel hem till lägenheten också. Det längtar hon efter.
Att lära sig cykla på motionscykel var en milstolpe för Ulrika Rutberg som drabbades av en stroke för 3,5 år sedan.