– I dag är jag är bara Ulla Vanhaniemi . Det räcker. Jag behöver inget mer på mitt CV.
Men hon passar ändå på att ivrigt föra fram en av sina hjärtefrågor då och nu.
– Copacabana vid Södra hamn. En sandstrand dit människor skulle kunna gå på lunchen, doppa tårna i vatten och äta medhavd mat. Sedan skulle de kunna gå tillbaka och jobba.
– Sätt sedan Hans Tirsén (den mannen gillar jag) och låt honom rita in bryggor hela vägen från kvarteret Hägern till Bergnäsbron. Där skulle besökare med båt kunna lägga till och ligga med sina båtar några dygn för en parkeringsavgift. De skulle kunna ta del av Luleå, dess affärsliv och kulturliv.
– Vi kallade oss för Sveriges båttätaste stad. Det måste synas att vi är det.
Du var under 1980- och 1990-talet en av de tre mest synliga socialdemokratiska kvinnorna i Luleå. Det var du i Byggnadsnämnden och det var Ulla Ölvebro och det var Margaretha Lindbäck. Vad hände sedan?
– Jag slutade 1994 och satsade på företagande. Jag öppnade Kaptensgården i Gammelstad, en restaurang. Det blev för mycket kaffegäster där, så jag startade ett café istället. Och jag startade Ullas bod, mitt hantverksföretag.
Vad gör du nu?
– Jag är bara mig själv. Sitter i många timmar och ser Cmores alla hockeymatcher och fotbollsmatcher. Nu jobbar jag ideellt åt IFK Luleå. Men coronan kom, så jag har inte riktigt fått blomma ännu där.
– Det började 1973. Frida Berglund som var vår riksdagskvinna sa: "Nu, Ulla, har du kokat kaffe länge nog åt de där gubbarna! Nu ska vi ha med dig i kommunpolitiken!"
– Jag hade ideer långt innan jag blev aktiv. Vår grej på sommaren, barnens och min, var att gå till båthamnen och titta på träbåtar. Numera får man fara till Kluntarna för att kunna se en träbåt. Var är den där båttätaste kommunen? Varför tappar vi bort våra visioner?
– Jag ska inte gnälla på det för det är redan passé. Vi ska tänka på något positivt. De här bryggorna från Hägern till Bergnäsbron för gästande båtturister som handlar i Luleå och har trevligt här.
– Jag hade mycket stöd från tjänstemännen under min tid som politiker. Idag syns inte tjänstemännen. De deltar inte i debatten.
– Istället för den där stranden med aktiviteter och många båtplatser som jag tänkte mig i Södra hamn dit många i alla åldrar kan komma och se på båtar, kom idén från förrförra kommunalrådet att bygga Teknikens hus där.
– Aldrig i livet!
– Kommunen äger mark på Porsön. Är det bara jag som vet det? Det känns så.
– Teknikens hus måste med all rätt få utvecklas. Jag är mycket positiv till det jobb de lägger ner, men de kan göra det på det där området på Porsön.
Är du Luleåbo?
– Nej, jag är tornedaling. Sju ungar är vi i familjen och vi har tre olika partier och vi har så otroligt roligt när vi träffas. Vi diskuterar men bara politik, inte person.
– Det kommer så mycket minnen när vi pratar så här. Jag var ordförande i intresseföreningen i Kyrkbyn. Kyrkan förvaltade de kommunala toaletterna och låste dem för att vi inte skulle kunna vara i stugorna längre tid. Det fick påföljden att turisterna inte hade någonstans att gå på toaletten. Vi agerade och ärendet togs upp i kyrkorådet. Då sa någon i kyrkorådet om mig: "Hon ska inte lägga sig i. Hon är inte ens Luleåbo! Hon är bara tornedaling!"
Tog du det som en förolämpning eller som en komplimang?
– Det var tändvätska för mig.
Hur kom du till Luleå?
– Vi kom 1967 för att min man fick jobb. Vi bodde på Kallkällan och jag var hemma med barnen i tio år ungefär. Jag jobbade hemma och lagade till exempel arbetskläder åt Müllers.
– Sedan gick jag undersköterskeutbildning. Min man fick ett jobb i Stockholm så då flyttade vi dit och bodde där i två år.
– Man far dit jobben finns och där barnen mår bra.
Du har inte funderat på att hoppa in i vården nu i coronatider?
– Nej, jag har varit företagare så länge och vet precis mina begränsningar.
Din politiska bana tog slut 1994. Vilken var din största motgång?
– Lasarettet. Jag ville inte att det skulle byggas i Sunderbyn utan på Porsöberget. Utanför fågelskyddsområdet.
Där återvinningen byggs idag?
– Mot Bensbyhållet. Jag var till och med ritningar till K G Holmqvist som var landstingsråd.
– Det var synd att det inte blev så för en placering där hade varit nära flyget, nära E4, nära länet.
– Jag engagerade mig i placeringen men den styrde inte jag. Så det kanske inte var en motgång för mig.
Känner du dig bitter för att det inte blev en placering på Porsöberget?
– Nej! Jag blir aldrig bitter. Dagen efter beslutet är taget har jag en riktning och det är att jobba vidare.
– Nej, Gud vet du, att sitta och gräma sig och sura hemma. Nej, nej!
Men grämes det inte rätt mycket och suras inom socialdemokratin i Luleå idag?
– En fråga som berört mig, det är beslutet att lägga ner Vitåskolan. Inför valet hörde jag att partiledarna i Luleå sa att Vitåskolan ska vara kvar. Det bildades en folklig, helt rättmätig, opinion för det, men hela folkopinionen var helt i onödan och kostade folk många bittra tankar och tråkigheter och schismer.
– Ett halvår efter valet kommer man och säger "Vi lägger ner". Har inte våra politiska ledare bättre ekonomisk framförhållning i planeringen, då ska de inte vara på den posten. Man måste veta mer om utvecklingen.
– Börja inte en planering med att lägga ner en skola! Då har man börjat i fel ände. Folk är rädda. Vad kommer att hända mer?
– Jag vill, för att slippa schismerna internt, slippa jobba med det och lägga all energi på att lösa de konflikterna: Öppna fönstren där ni sitter och andas in Luleås själ. Andas in den, men var helsikes rädd om den för vi är många där ute som älskar den här stan.
En sista sak: Du demonstrerade med plakat när Jimmie Åkesson var på marknad i Jokkmokk och skulle tala om samer.
– Jag ville höra vad Åkesson hade för budskap. Jag gjorde ett plakat: "SD ut ur Norrbotten", stod det. Jag visste inte riktigt var han fanns, men plötsligt märker jag att det är civilklädda poliser runt omkring mig. Motståndarna till Kallakgruvan var där i det sammanhanget och Åkessons livvakter trodde kanske att jag skulle skada honom.
– Jag sa till dem att jag bara hade kommit för att säga till Åkesson att han ingenting har att göra i Norrbotten. Då kommer en annan man springande och säger till de andra: "Det är lugnt. Jag har följt henne!"
– Jag frågade honom efteråt om jag hade gjort fel med mitt plakat och han sa att det hade jag inte. Jag hade full rätt att stå där med plakatet.