Jag har alltid haft en tydlig bild av Ulf Taavola.
Han var hockeynörden personifierad.
En person som åt, sov och andades hockey och vars nattliga drömmar bestod av kedjekonstellationer och avancerade åkriktningar.
En gång illustrerade NSD hans fanatism med en bild där en overhead med taktiska drag täckte hans ansikte. Jag tycker fortfarande att bilden är lysande. Den var liksom Taavola.
För mig var det otänkbart att han en dag skulle leva ett liv helt utan ishockey.
Men efter alla år i rampljuset försvann han bara.
Spårlöst.
Tystnaden var total och till sist blev jag så nyfiken att jag lyfte luren.
Därför sitter vi på ett fik i Luleå där Taavola berättar om sitt nya liv, om saknaden efter hockeyn och om möjligheterna att han en dag kommer tillbaka.
Hockeyfanatikern greppar sitt kaffe och säger utan omsvep att han en dag kände att han hade fått nog.
- Egentligen hade jag tänkt pausa från hockeyn redan efter mitt år i Södertälje. Men så hörde Boden av sig, de hade gått i konkurs och ville starta om igen. Det var lite nostalgi att försöka dra sitt strå till stacken, jag ville betala igen för de fina år jag hade haft där.
Vi pratar alltså division II-hockey nu. Taavola klev in på ett övergivet kansli och bytte fullsatta elitseriearenor som Scandinavim och Globen mot resor till Malmberget och Älvsbyn.
- Det hade sin charm, men efter tre år kände jag att det fick vara bra.
Här anar jag en konflikt mellan verkligheten och Ulf Taavolas perfektion och ambition. Vilket han till viss del erkänner.
- Det var svårt att vänja sig vid att spelare ibland inte kunde komma till träningarna för att de var tvungna att jobba. Jag var van från en helt annan prestationsmiljö och jag ville så mycket mer. Och någonstans drömde jag om att hockeyn i Boden skulle bli vad den en gång hade varit.
Så en dag tog han beslutet. Han klev av det tåg som fört honom framåt sedan mitten av 80-talet för att leva som en vanlig människa.
Hur gör man då?
Ja, Taavola hade faktiskt en vårdutbildning i ryggen men han hade inte jobbat en enda dag i yrket.
- Jag börjarde ringa lite människor som jag känner inom Luleå kommun och fick till sist komma på en anställningsintervju. Den 1 juli ifjol fick jag ett sommarvikariat på ett gruppboende. Det vikariatet har sedan förlängts och förlängts och förlängts. Nu har jag till den 6 september. Sedan får vi se.
En ganska jobbig och otrygg tillvaro, kan tyckas. Men Taavola känner sig ganska hemma. Det är i den ovissheten han har levt i hela sitt hockeyliv.
- Jag går inte och oroar mig och funderar på det, utan försöker prestera och göra mitt bästa.
Berätta om ditt jobb?
- Det är en gruppbostad för personer mellan 22 och 25 år med olika funktionshandikapp. Det kan handla om autism eller ADHD. Det är åtta personer, sju killar och en tjej, som får prova att ha ett eget boende för första gången i sina liv. Mitt jobb består i att jobba med strukturer i deras vardag för att hjälpa dom att bli så självständiga som möjligt
Vad betyder det?
- Det handlar om vardagssysslor. Att sköta sitt hem, att tvätta och laga mat. Men även att ha en aktiv fritid. Många av grabbarna är väldigt idrottsintresserade, vilket passar mig ganska bra (skratt).
Jobbet - som en slutspelsmatch
Nu börjar intervjun bli riktigt intressant, för även om Taavola beskriver sin vardag på ett av Luleås gruppboenden är det precis som om han pratar om ett hockeyslutspel. Det är samma inlevelse - och faktiskt samma vokabulär.
- Det är inspirerande. Från det du öppnar dörren gäller det att vara fokuserad. Du har ingen aning om vad du möts av. Det gäller liksom att fånga läget. Jag trivs väldigt bra. Det här härliga ungdomar.
Vad är det roligaste med jobbet?
- Det roligaste är när du liksom fångar dom och kan hjälpa till. Det är väldigt små steg de tar, men det är små steg åt rätt håll hela tiden. Det har gjort mig ruskigt ödmjuk. Alla människor behövs i samhället och alla har en funktion att fylla.
Sedan berättar Taavola att han några gånger i vinter följde med några av ungdomarna på innebandyresor med Luleå Handikappidrott. Bland annat till Piteå och Umeå.
Det ger mig bilder i huvudet som är ganska rörande och jag känner att det där hade kunnat bli ett alldeles fantastiskt TV-reportage. Jag ska lägga det på minnet och tipsa 24Norrbotten till kommande säsong.
Ulf Taavola blev tränare för Luleå Hockey i ungefär samma veva som jag själv blev sportkrönikör på NSD. Det betyder att vi under några år hade ganska intensiv kontakt. Några få gånger var vi lite i luven på varandra, men det var aldrig långsint och mest minns vi nog båda de där åren med stor värme.
Det var en brutal, avgörande semifinal mot Brynäs i Gavlerinken, en magisk sjunde avgörande kvartsfinal mot Modo och en bitter sista match med Luleå som förlorare i Timrå Ishall.
Och jodå: Taavola erkänner att det är just dessa matcher som då gärna dyker upp i minnet.
- Och även kvartsfinalen mot Malmö, då Myllys höll nollan och Burström avgjorde i sudden och vi gick till semifinal. Men jag tänker även mycket på den otroliga gemenskap som fanns med Hasse Norberg, Lasse Modig och Pekka Lindmark. Alla dom här otroliga killarna man jobbade med. Jiri Kucera och jag har faktiskt jättebra kontakt fortfarande. Vi ringer ganska ofta till varandra.
Är det något som du direkt ångrar från din tränarkarriär?
- Ja, två saker. Det ena är att jag var för godtrogen och för mjuk mot sportchefen i Södertälje. Jag skulle ha litat mer på min magkänsla då. Det andra är att jag tackade nej till att leda Tre Kronor i VM 2000 tillsammans med Wikegård och Lills Lundh. Jag ville fokusera på Luleå Hockey. Det ångrar jag faktiskt. Men jag hade inte den vidsyntheten i dag.
Vilka blev det som ledde laget?
- Lills och Hardy Nilsson.
Senaste gången jag intervjuade Taavola var faktiskt 2003, efter hans sista match i Luleå Hockey. Då fällde han faktiskt en tår. Åren med moderföreningen var över. Sedan väntade uppdrag i Skellefteå och Södertälje.
Om du jämför det liv du levde då och det du lever idag - vilka är skillnaderna och vilka är likheterna?
- Största förändringen för mig är faktiskt att vara en del av ett arbetslag. Jag har varit så van att ta alla beslut själv och ha ett stort ansvar. Och jag har gärna tagit på mig ett stort ansvar. Nu måste jag anpassa mig mer, vilket har varit nyttigt.
- Dessutom har jag fått mycket tid åt att tänka och reflektera. Vad som är skönt är att när jag nu åker hem från jobbet så känner jag mig ledig. När jag jobbade med hockeyn så stämplade jag in i juli och stämplade ut i slutet av april. Det snurrade i huvudet hela tiden. Jag var aldrig ledig.
Hetluften lockar fortfarande
Ändå händer det att han längtar tillbaka ibland.
Såklart.
- Visst är det så. I mitt nya jobb har jag suttit på läktaren i Coop arena och sett det taktiska spelet och känt spelarnas adrenalin. I den atmosfären pirrar det i hela kroppen.
Kommer vi få se Ulf Taavola som elittränare igen?
- Det vet jag inte. Jag är väl inte den som marknadsför mig själv och jag suktar inte efter att bli elittränare till varje pris.Blir det så blir det.
Får du erbjudanden?
- Ja, i januari var det faktiskt ett elitlag som hörde av sig. Och i våras ringde ett annat, men du vet, dom har en lista och säger att man är en av tre namn. Det rann ut i sanden.
Men oavsett vad som händer har det här året gett Ulf Taavola något som han värdesätter högt. Nämligen distans.
- När Luleå missade slutspelet var jag deppig en liten stund. Sedan insåg jag att livet ändå går vidare. Tidigare, när jag var tränare, var jag ju helt galen och låg vaken flera nätter i streck. Den distansen tror jag skulle vara väldigt nyttig om jag hoppar på det här igen.
Om du blir tränare - vilka miljöer är det som lockar?
- Det är elitnivå. Elitserien, allsvenskan eller utomlands. Det är heltluften som känns intressant.
Vi skiljs åt. Ett nytt arbetspass på gruppboendet väntar och jag vet inte om Ulf Taavola någonsin återvänder till elithockey. Förmodligen gör han det.
Men en sak vet jag: vad han än kommer att ägna sig åt så kommer han att göra det med samma stora engagemang om än med en viss ökad distans.