Tyst lyssnar vi på miraklet med Thomas Di Leva
Klockan är strax innan sex på kvällen och middagen är precis avslutad. Jag har gått sju dagar över beräknat förlossningsdatum och hela medvetandet fokuseras kring denna baby som inte har kommit. Dottern har varit några timmar på förskolan och då passade jag på att sova. Jag är så redo för att föda barn och all tid är väntan. Då och då under dagen har det molat och slitit i ryggen, men jag vågar inte hoppas på att det är förlossningsvärkar. Så har det nämligen känts till och från under tre veckors tid och vi har redan åkt in till BB två gånger och fått vända hem utan baby.
Maken och dottern går ner i bastun, men jag hoppar över. Det spänner i magen och jag bestämmer mig att torka av köksstolarna istället. Dessa bobyggarhormoner som får en att städa hela hemmet för att kunna ta med en liten nyfödd till ett skinande hem.
När jag torkar sittdynan kommer en sådan värk som suddar ut medvetandet och får en att helt fokusera på kroppen. När smärtan är över torkar jag vidare. När fjärde stolen ska renskrubbas kommer nästa intensiva värk som varar i drygt en minut. Jag tar två Alvedon och går in i duschen för att spruta hett vatten på magen. Jag tänker absolut inte åka in till BB en tredje gång och få återvända utan ett barn. Värk nummer tre kommer och tvingar mig att stå på tå samtidigt som jag pressar handflatorna mot väggen. Jag kvider till och inser att detta är nog på allvar. Det gör mycket ont. Ropar efter maken.
Han kommer upp till duschen lagom till att jag ställt mig på knä på alla fyra och genomlever ytterligare en värk. Nu vet han att förlossningen har startat. Mormor rings in. Hon kommer på några minuter och då har värkarbetet intensifierats ytterligare. Det känns overkligt. Det har bara gått en halvtimme sedan första kraftiga smärtan. Jag klarar inte av att krama min dotter, utan hänger över köksbordet medan maken stoppar in sovsäckar i bilen. I fall att. Det är kallt i februari. En baby kan ha bråttom och behöva värme.
Halv sju sitter vi i bilen och startar färden mot Gällivare BB. Jag kan inte ha bilbälte på grund av smärtan, utan hänger i handtaget ovanför fönsterrutan när värkarna kommer. Kvider. Rör höfterna. Som en urkvinna. Andas snabbt under värkarna och får syrebrist. Det snurrar. Maken är stressad. Tittar på klockan för att se att värkarna inte krokar i varandra, utan lämnar minuter åt vila.
Men mellan värkarna är det ändå lugnt. Jag tittar ut genom fönstret och ser det vackra lappland med björkar klädda med snökristaller. Och det finns nästan bara natur som sover i mörkret. Då sätter maken på Miraklet av Thomas Di Leva och vi lyssnar tyst tillsammans. Förundras över att vi två är på väg att få ytterligare ett barn. Att vi två har skapat i kärlek.
Och livet är vackert. Förlossningssmärta är vackert. Vi kommer fram till BB och jag föder en son.
Miraklet.
Så jobbar vi med nyheter