Twisted Sister åldras med värdighet

Sommarens sista varma natt. Nästan vindstilla. En partystinn Luleåpublik. Twisted Sister serveras de bästa av förutsättningar. Och de levererar, ta mig sjutton. Det hade jag inte väntat mig.

Det är en proffsig, välbalanserad show som Twisted Sister kommer dragande med. Ljudet (förutom Dee Sniders krånglande mikrofon) och ljuset är välskött. Gitarrsolona dras upp ordentligt som sig bör. Allt rött ljus sparas till "Burn In Hell". Själva bandet uppträder inte mätt, inte trött. De uppträder som om de fortfarande tycker att det de håller på med är roligt. Sånt appellerar till vilken publik som helst.

Dee Snider, 55 år ung, hoppar runt som om han vore åtminstone 45. Han har fortfarande tryck i den hesa rösten och så pass bra kondis att han utan problem håller hela distansen ut. Men jag kan inte låta bli att tänka på "The Wrestler" varje gång Dee Snider försvinner in bakom basförstärkarna (är det där han förvarar sitt förråd av uppiggande droger?).

Twisted Sisters material är som gjort för masskonsumtion. Refrängerna är enklast möjliga. En sjuåring kan sjunga med i dem på en gång. De har en sällsynt förmåga att locka ut folket ur öltälten, på ett sätt som eminenta Bob Hund inte var i närheten av att göra förra året. Ett coverband har inget att komma med mot äkta vara. För visst känns det lite extra speciellt att skråla "We're Not Gonna Take It" och "I Wanna Rock" tillsammans med bandet som faktiskt skrev låtarna någon gång under yngre bronsåldern. De har ju dessutom alla originalmedlemmar kvar.

Twisted Sister exploaterar sitt material till fullo. De flesta låtar förvandlas till allsång. Gitarristen Jay Jay French tar upp en kamera och dokumenterar publiken till hemsidan. Dee Snider gör reklam för kommande DVD-släpp. Rutinerade businessmen som vet värdet av hårdrockens viktigaste beståndsdel, fansen. De gör det rätt snyggt också, utan att det blir pajigt. Dee Snider skulle kunna sälja en rostig Lada till vem som helst.

Personligen blir jag glatt överraskad av kvällens version av "The Fire Still Burns" och trummisen A.J Peros flört med Led Zeppelins "Moby Dick" under trumsolot.

Visst har Twisted Sister åldrats. Men de gör det åtminstone med någon form av kapitalistisk värdighet.