Ingvar lever ett ensamt liv i den lägenhet han tidigare delade med sina föräldrar. De är nu döda och han är kvarlämnad allena. Mestadels går han runt och minns de misslyckanden som präglat hans liv. Som liten var han tjock och blev retad i skolan, och medan hans mamma försökte få honom att tänka på andra saker än hur svårt livet var så upplever han att pappan alltid hånat honom.
Någon kvinna har Ingvar heller aldrig haft. En gång var det nära. Hon hette Anita och var en arbetskamrat, men det hela slutade med att Ingvar fick agera flyttkarl när Anita slog sig samman med en annan kille.
Detta är Maria Hambergs fjärde roman. De tre tidigare är kritikerrosade, och hon benämns av förlaget som en framstående arbetar- och samtidsskildrare. Bland annat har hon fått ta emot fackföreningsrörelsens Ivar Lo-pris för ”Drömfabriken”.
I Hambergs föregående roman ”Till min allra bästa vän” som utkom 2017 skildrades den livslånga vänskapen mellan Kristina och Anabell, och vänskap är också temat i ”Allt under himmelens fäste”. Dock är det nu en vänskap som knappt hinner börja innan författaren anser sig ha skrivit färdigt.
Ingvar är mycket snäll och väcker sympati. Just denna medkänsla är vad som bär upp berättelsen. Läsningen drivs av en förväntan om att han till slut ska komma bort från sin ensamhet och även ryta till åt de översittare som gör hans liv surt på jobbet. När han mitt i natten hör en frusen tonårstjej ropa utanför porten till hyreshuset gör han något som överraskar även honom själv. Han går ner och släpper in henne. Flickan, som han kallar Ivana, återkommer fler gånger och han låter henne sova över.
Ivana verkar vara hemlös, och Ingvar får äntligen någon att förbarma sig över. Någon som behöver honom. Vad som är Ivanas öde får man dock aldrig veta. Inte heller vad som är hennes riktiga namn. Vänskapen dem emellan är i stort sett ordlös.
Efter att ha tagit del av Ingvars många minnen, och boken igenom förfärats över hans tillvaro inser jag snopet att sidorna är på väg att ta slut, att detta inte kommer att sluta med den triumf jag hoppas på. Vänskapens utveckling går alltför långsamt. Jag känner mig lite lurad, men nöjer mig ändå med att Ingvar i slutet är så glad att han vill skratta högt.