Nu är Drottninggatan i Stockholm åter i blickpunkten för en mardrömsliknande händelse. År 2010 sprängde en självmordsbombare sig till döds på angränsande Bryggargatan, och nu har det skett som inte skulle få ske. Radio, tv och tidningar rapporterar och försöker förstå och analysera, i något för stor kostym. Tankarna går åt olika håll, till aktuell plats och människor, då och nu.
Helt i närheten av den plats lastbilen körde in i flanerande människor mötte August Strindberg en solig vårdag första gången Siri von Essen. I en tv-inspelning av ”En dåres försvarstal” med Kjell Grede som regissör, på Ingmar Bergmans förslag, gav Gösta Ekman en delvis ny bild av Strindberg.
Här på Drottninggatan gick Gösta ofta förbi under sina otaliga stadspromenader, ofta ensam, ibland med en bok under armen. Ett speciellt sällskap under bensträckare i det fria i Filmstaden Råsunda hade han en tid i Filmstaden Råsunda, Viktor Sjöström. Med denne ikon i filmens värld sågs han gående, arm i arm. Mannen bakom denna konstellation var Ingmar Bergman och hans arbete med ”Smultronstället”, där Sjöström hade en bärande roll som regissörens alter ego, professor Borg.
Hasse Ekman, Göstas far och den svenska filmens heta namn under 1940- och delar av 1950-talet, hade över tid fått en kollega och konkurrent som så småningom skulle nå världsberömmelse, Ingmar Bergman. Hasses rykte bland filmarbetare på olika nivåer var gott, han var strukturerad och tydlig, Hos Ingmar var kaos ibland granne med Gud, vilket även gällde dennes privatliv. Efter ”Sommarnattens leende ”skrev Hasse till Ingmar att han gav upp, ”du vann”.
När den unge Gösta 1957 fick ett erbjudande från Bergman att arbeta som assistent, en syssla han haft hos pappa Hasse, blev svaret direkt: ”Ja!” Gösta var vid tillfället febrig och sjuk och Bergman fäste sig vid Göstas ledsna anletsdrag, de var något åt Buster Keaton-hållet, tyckte han. Att ynglingen så småningom skulle få stora framgångar som komiker i film- och revysammanhang fanns dock då inte i Bergmans tankevärld.
En förklaring av Bergmans fru Ellen att regissören ville knyta den unge Ekman till sig därför att han ville spräcka Hasses och Göstas trevliga förhållande låter inte helt trovärdig, kanske såg han i stället att Gösta kunde vara en tillgång i olika avseenden, även på det personliga planet.
I Bergmans gamla Volvo hade Bergman och Gösta många samtal, av olika innehåll och djup. Ett kärt ämne blev musik. Gösta berättade att han gärna lyssnade på Thelonius Monk, Bud Powell, Dizzy Gillespie. En dag frågade Bergman om intresset för klassisk musik, svaret blev dröjande. Bergman föreslog ett besök på Stöltens, Gustav Adolfs torg i Malmö, vilket utmynnade i en gåva till Gösta , Schuberts ofullbordade och Vivaldis De fyra årstiderna.Uppmaningen till assistenten blev: ”Gå nu hem och lyssna på det här!”
Bergman uppmuntrade även till läsning. Ett råd som spädde på det intresse som redan fanns. Böcker var hans trogna vänner livet igenom. Vänner som Örjan Ramberg uppvaktades med gåvor i bokform.
Bergman var nyfiken på Göstas kärleksliv. Han låg ibland i vilstol, lyssnande med slutna ögon, alltid klarvaken. Gösta ville vara ärlig och berättade öppenhjärtigt om sina erfarenheter och även problem; farhågor om återanvändande i kommande filmer fanns.
Under senare delen av de två år som Gösta samarbetade med Bergman hade han ett förhållande med skådespelerskan Maud Hansson. Hon har berättat om vännens goda egenskaper som omtänksamhet och ansvarstagande medan hon har framhållit mindre smickrande delar av Bergmans karaktär, som Gösta berättat om sin överordnade: Han snokade, la sig i och kunde vara en riktig kärring; svartsjuka riktade han mot sina skådespelare om de arbetade med andra. Hansson tyckte också att Bergmans ande vilade över deras förhållande och att de hade Bergman under sängen.
I Malmö stadsteaters kantin, enligt Hansson, satt skrämda skådisar och vaktade på sina ord; det gällde att korrekt reagera på maestros genomträngande skratt. En gång anmärkte Bergman på Göstas en aning gnisslande sätt att skratta: ”Så där kan du inte skratta, det får du ändra.”
Till sist orkade Gösta inte mer, han pallade inte längre, meddelade han och sa upp sig. Bergman ville veta varför. Svaret blev att detta inte behövde sägas, du vet ändå allt. Reaktionen blev att Bergman kastade en bok mot Ekman, som snart ångrade sig och stannade kvar till våren 1959 då Bergman lämnade teatern. I ett rekommendationsbrev berömde Bergman Ekman för dennes yrkeskunnande och organisatoriska begåvning.
I samband med detta tog också relationen med Maud Hansson slut. Gösta led av sviterna efter de båda förlusterna; han kände sig färdig. Han frågade sig om han hade idealiserat både fadern och fadersfiguren. Var Bergman verkligen ärlig mot sig själv och konsten?
Samtidigt dök frågan upp om de egna idealen. Vilka var de och var fanns de egentligen? Och vad hade Bergman egentligen menat när han efter Göstas misslyckade självmordsförsök sa: ”Ta Katarinahissen nästa gång”.
År 1960 skrev Bergman ett brev till Gösta, utan egentligt budskap, där han antydde att Gösta inte själv visste varför han valt att arbeta för honom och inte för någon annan, läs fadern. Bergman tackade Gösta för allt det han hade gett.