Turnéfinal i stor stil

Enligt egen utsago har årets turné varit "hans bästa någonsin" och under onsdagen kommer Tomas Andersson Wij till Luleå för en storstilad final.
- Eftersom det är vår sista kväll, så spelar vi extra länge, utlovar han tidigt under konserten.
Samtidigt lite trist att bara cirka 200 biljetter var sålda, mindre än förväntat, så Kulturens hus hade fått flytta konserten till Lilla salen (där TAW:s lugnare låtar, å andra sidan, fungerar bättre).
Men mer än så finns egentligen inte att invända.
För Tomas Andersson Wij har tveklöst funnit en formtopp i vår, med sjunde kritikerrosade skivan Spår i ryggen och två briljanta kompmusiker med på turnén - Per Eklund på trummor och Gustav Spetz på klaviatur.

Med sin bakgrund som 90-talsironiker (exempelvis som redaktör för ZTV:s Knesset) och sin snordyra klädsmak har Tomas Andersson Wij ibland haft svårt att övertyga som patosfylld, angelägen skildrare av det raserade folkhemmet Svedala. Den gråtmilda stämman griper inte riktigt tag och låtarna har nästan alltid samma svårmodiga, melankoliska temperament.
Well, sådan är fördomen om TAW - och ibland har det funnits fog för den.
Men ingen som har sett honom i vinter kan lämnas oberörd.

Han har blivit en mångfacetterad liveartist, med ett glimrande pärlband av låtar från sin tolvåriga karriär, och höjdpunkterna är många. Gamla spår som Blåa berg och fina tillbakablicken Tommy och hans mamma låter riktigt bra i kväll.
Han berättar om det turnéliv han älskar så, kicken att glida in i alla mellanstora mellansvenska städer och sen vidare igen. En ångestfylld vistelse på ett Formel 1-hotell utanför Malmö födde låten Ett helvete i taget, med sina svävande synthklanger, stämsång och växande trumkomp som för tanken till U2:s arenarock.
Och minst lika starkt är det nyskrivna materialet, som Svenska zombies och den fantastiska Allt är bättre än ingenting, som exploderar av livgivande energi på slutet.

Visst, här och där blir det jämngrått, medan avbrotten för att stämma gitarrerna gör att den förtätade stämningen kommer av sig lite ("Gitarrerna är inte vana luften häruppe").
Musiken böljar, från lågmält till grandiost och episkt, och inte minst Per Eklund tillför mycket bakom sitt trumset.
Inför Om det var Gud citeras filosofen Henry David Thoreau - "De flesta människor lever sitt liv i tyst desperation" - och där någonstans finns också kärnan i musiken.
TAW sysslar föga med samhällsomstörtande, nyskapande rockmusik; styrkan ligger snarare i hans allvarliga, ömsom poetiska och journalistiskt noterande texter i kombinationen med den finstämda musiken.

Och till skillnad från än mer folkkära, likasinnade akter som Bo Kaspers och Winnerbäck når hans ord, hans patos, fram till mig totalt i kväll.
- Det är valår. Trist att behöva rösta tillbaka Thomas Bodström men jag tror att vi är tvungna, konstaterar TAW - "rödvinsmarxisten", som han kallar sig - och river därefter av publikfavoriten Landet vi föddes i med rena Springsteen-glöden.
Tyvärr tvingas undertecknad lämna mitt i sången om 1 maj-firandet i Piteå men det är absolut en konsert som värmer extra när isande högervindar viner genom det själsliga hålrummet hos oss i publiken.
Ett ypperligt tillfälle för eftertanke och rannsakan, innan alla 30-plussare i publiken återvänder ut i det korrekt inredda Ikealand som vi kan kalla Sverige.