Två olika trappor utgör utrymningsväg för de boende i händelse av brand.
– Vi har påtalat det här under lång tid men ingenting händer. Det gör mig besviken, säger Fingal, som representerar husgruppen vid boendet.
Fastigheten ägs av Lulebo. Den består av två byggnader i sex respektive sju plan, med ett 80-tal lägenheter och cirka 100 boende. Lägenheterna utgör brandcell, de har spisvakt och vanlig brandvarnare. Två olika trapphus finns för utrymning.
Fingal bedömer att ett 25-tal hyresgäster är beroende av rullator eller rullstol.
– Även problem med hörsel, syn och minne förekommer. Jag uppskattar medelåldern till mellan 75 och 80 år, säger han.
Fastigheten är enligt Boverkets regler för brandskydd placerad i verksamhetsklass 3a, vilket innebär att de boende ska ha god lokalkännedom och goda förutsättningar att själva sätta sig i säkerhet.
– Människor med funktionshinder uppfyller inte de här kraven. Det får inte vara så att exempelvis rullstolsburna riskerar att inte kunna sätta sig i säkerhet på grund av brister i brandskyddet, säger Fingal.
Trygghetsboendet på Mjölkudden är sex respektive sju våningar högt. Hans Fingal är starkt kritisk till brandsäkerheten, då medelåldern bland de boende är hög.
Husgruppen har sedan 2018 uppvaktat Lulebo, socialnämnden, Luleås kommunledning och räddningstjänsten. Den har också haft en dialog med Boverket, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) och Brandskyddsföreningen nationellt.
– Min bild är att Boverket, MSB och Brandskyddsföreningen delar vår oro. Men lokalt är det endast räddningstjänsten som vi fått respons ifrån, och ännu har ingenting hänt.
Trygghetsboendet på Mjölkudden stod klart för inflyttning 2017.
Problemet med bristande brandskydd på olika former av boenden för äldre har lyfts nationellt vid ett flertal tillfällen, bland annat av TV 4 och Svenska pensionärsförbundet.
Hans Fingal anser att den marknadsföring som kommunerna går ut med om boendeformen ger en falsk bild av trygghet.
Husgruppens kamp får även stöd i två av varandra oberoende examensarbeten som gjorts vid Luleå tekniska universitet (se faktaruta) där en byggkonstruktionsstudent och en brandingenjörsstudent kommit till samma slutsats: bostäder som marknadsförs för äldre innebär att äldre utsätts för risker som de enligt lagen har rätt till skydd mot. Detta eftersom de generellt inte har samma möjligheter att utrymma som yngre hyresgäster.
Hans Fingal bedömer att medelåldern i trygghetsboendet är mellan 75 och 80 år. Många är beroende av rullator eller rullstol för att kunna ta sig ut.
Sedan april 2019 finns möjlighet till klassificeringen biståndsbedömt trygghetsboende, vilket innebär att de boende har rätt till hemtjänst, hemsjukvård och andra stödinsatser. Den formen har även högre säkerhetskrav för brandskydd enligt Boverkets regler. Det innebär krav på särskilda insatser, som exempelvis vägvisning, larmsystem och automatiskt sprinklersystem.
Den klassificeringen borde Lulebo och Luleå kommun satsa på i sina trygghetsboenden, tycker Fingal.
– Det finns många här som har hemtjänst exempelvis. Kommunen, Lulebo och räddningstjänsten borde göra en gemensam riskbedömning och ta fram åtgärder för hur situationen ska hanteras. Om man inte klarar detta måste man i framtiden vara öppen med vad som gäller angående brandsäkerheten.
Fingal poängterar att kommunen har ett tungt ansvar och hänvisar till femte kapitlet i socialtjänstlagen.
– Socialnämnden har ett övergripande ansvar att försäkra sig om att levnadsförhållandena är goda för äldre. Kommunens agerande tyder på att man ser trygghetsboenden som ett sätt att minska kostnaderna. En människa på äldreboende kostar kommunen i snitt en miljon per år, medan en som bor hemma kostar 500 000. Tanken med boendeformen är bra men kommunen måste också leva upp till kraven.