Med sin nakna, självutlämnande, egensinniga rock lämnar Franska trion ingen oberörd. Häromdagen gästade trion Kulturens hus för en intim spelning – med nysläppt album i bagaget.
Den Göteborgsbaserade trion består av bandledaren Matti Ollikainen, textpoet och kompositör, sångare och pianist. Han är uppväxt i Ullatti och är son till framlidne allkonstnären Vilho Ollikainen som också komponerade musik. Kontrabasisten Viktor Turegård och trummisen Thommy Larsson.
Kraften och styrkan ligger i att texterna är så poetiska, ärliga och självutlämnande, de går rakt in i hjärtat. I de melankoliska raderna finns det guldkorn av sådant som vi alla kan känna igen oss i.
Och sedan är det Ollikainens sätt att framföra sina låtar. Han sjunger med en så stark intensitet och nerv och så långt från ytlighet man kan komma. Och trots att det är mycket ”mörker” finns det också ett stänk av humor, i poesin och även i sättet att traktera pianot.
Ljudmässigt sett är det härliga kontraster när låtarna skiftar från smäktande pianospel och knappt hörbar sång för att i nästa sekund eskalera till en piskande hårt framdriven rocklåt. Och den nyss så spröda sången blir till ett rått och naket ångestskri. Låten ”Pokerface” är ett bra exempel på det. Att piano, kontrabas och trummor kan skapa en så tät och suggestiv ljudbild är också fascinerande.
En del har liknat Matti Ollikainens musik vid Tom Waits. Ska man överhuvudtaget dra jämförelser så skulle jag vilja lägga till Kjell Höglund och John Holm.
Hur som helst var det en helt igenom trollbindande spelning.