Treklang spelar musik för periferin
TREKLANG
BD Pop-scenen, lördag, kl. 20.30
"Jobba inte ihjäl er" säger förkylde sångaren Lars Anundi innan han gör cue för ännu en såsig reggeaburgare om att ta det lugnt. Ja, Treklang jobbar inte direkt ihjäl sig själva där de glider omkring i slow-motionfrekvens över scenen.
Frågan är väl om inte de här extremt långsamma bitarna är ett perfekt soundtrack att somna till?
Jag tror att det är lite av grejen med Reggae, att det inte alltid behöver vara i fokus. Att det kan få vara musik i periferin utan att vara hissmusik. I konsertkontext blir det mer än lovligt weedat. Det kyliga vädret förstör lite men är inte bandets fel. Genren, som är en av de mest puritanska en människa kan företa sig, kanske inte har några superinnovatörer i Treklang. Däremot görs den rättvisa i och med det oemotståndligt trögflytande gunget om frihet och Babylon.
Framför mig står en kille i hatt och på huvudet växer en dreadlock lika tjock som en 10-årig flickas smalben. I övrigt verkar publiken inte särskilt engagerad, vilket jag tror beror mycket på tiden och på att scenen är lite för stor för att bandet skall få till en intimitet.
Så jobbar vi med nyheter