Bortglömd till den grad att den i många dagstidningar inte får plats i väderrapporten över europeiska storstäder.
Staden har fantastisk arkitektur med mästerverk som Vinterpalatset, Eremitaget, S:t Isaakskatedralen, Senaten och den Heliga synoden, Konstakademien, Amiralitetet och många andra sevärdheter.
Men bortom det vackra döljs något annat.
Min vän Irina tar med mig till Primorskaya, som ligger mindre än 15 minuters körning med bil från Nevskij Prospekt. Hon tittar på mig och frågar:
– Från det att jag var 17 till 20 år bodde jag nära Primorskaya. Vad är det du vill se där?
Vi behöver inte åka länge förrän vi når förposterna av brutalarkitekturens land. Byggnaderna i Primorskaya bär tidens tand. Prefabricerade hus i betong åldras snabbt, och här – till skillnad från delar av östra Berlin – har inget gjorts åt byggnaderna. Ingen puts, ingen färg. Här är färgurvalet som det alltid har varit – grått.
Längs Novosmolenskaya-banken vid floden Smolenka ligger fyra karaktäristiska hus, som i folkmun kallas ”husen med kycklingben”. Området uppfördes 1966–1970 och var ritat av arkitekten V. A. Sokhin, som också ritat den närliggande hamnen. På motsatt sida av floden Smolenka ligger en kompakt byggnad med portaler i stalinistisk anda.
Vi fortsätter längs gatan Morskaya Naberezhnaya och möter en nära kilometer lång länga av prefabricerade hus, som endast gör ett upphåll. Ett monument för stupade marina soldater finns inkilat i betonglängan. Från innergårdarna dyker män upp med säckar efter att de slyat och rensat.
– De kommer från Tadzjikistan eller Uzbekistan, tror Irina.
På höger sida har vi utsikt mot Finska viken, där tidigare vattenområde fyllts ut med sand och stenar för att ge plats åt en ringled som omger staden, en ny hamn och ett nytt bostadsområde. Ett projekt som gjort halt på grund av problem med bristfällig finansiering och tvister.
I slutet av Morskaya Naberezhnaya ligger ett öppet torg, Pl Evrope (Torg Europa), med utsikt mot ringleden och på motsatt sida det som skulle bli kronan i juvelen – hotellet Pribaltiyskaya (byggt 1976–1978), ytterligare ett brutalarkitektoniskt haveri.
Hotellet har 17 våningar och 1 200 rum och det sägs att ett svenskt företag var inblandat i bygget. I hotell Pribaltiyskaya har scener spelats in till Intergirl (1989), den första filmen som skildrade att det förekom prostitution i Sovjet.
Vår färd fortsätter till Krasny Treugolnik (Röda Triangeln), ett äldre, numera till stora delar nerlagt industriområde. Krasny Treugolnik tillverkade olika gummiprodukter, till exempel stövlar, galoscher och leksaker. En skylt på ett förråd minner om tiden när folk kunde köpa begagnade gummiskor till fasta priser.
Krasny Treugolnik är långtifrån en övergiven plats. Här finns butiker och annan verksamhet. Några män, anställda av Rezina, arbetar med att ta vara på gummimaterial för återanvändning. Ulukbek, från Uzbekistan, berättar att arbetet är skitigt och hälsovådligt.
Inte långt därifrån finns flera butiker och annan verksamhet: En butik som säljer foder för hästar och kor kombinerat med inredning till badrum. Cherloso Koleso (däckfirma). Minisklad (magasin). Auto Monka (biltvätt). Tetracom (byggnadsställningar). Izobilie i-bag (väskor). Bistro Chaplin.
Ett antal kulturarbetare dyker upp. De är på väg till musikstudion Oktava. Vi hänger på och träffar kulturarbetare från Polen, Litauen och Nederländerna som tillsammans med ryska kollegor genomför Arte Punctura.
Alexandra Nenko, projektledare, förklarar vad Arte Punctura är:
– Namnet kommer från Urban ekofunktion, ett begrepp som vi utvecklat till att stå för kulturell inblandning. Vi vill att ett område som det här ska utvecklas ett steg i taget och inte direkt i full skala. De som verkar här, bor här (lagligt och illegalt, min anm) eller är kreativa här måste få vara med. Utvecklingen måste även gälla dem. Våra inslag med kultur och happenings kan rikta blickarna mot det nödvändiga i det.
Kaspars Lielgacvis, Riga (Lettland) och René de Rooze, Groningen (Nederländerna), har kommit för att delta i projektet och föreläser om liknande aktiviteter i sina länder.
Invada, ett filmteam från Moskva, har samlats på en av fabrikens innergårdar. De ska nyttja platsen för en film med tonårstema. I Krasny Treugolnik har även scener till den ryska storfilmen Stalingrad (2013) spelats in.
Den klassiska Clint Eastwood-filmen Den onde, den gode, den fule har sin parafras i Sankt Petersburgs arkitektur: Det brutala, det beundransvärda, det övergivna. De tre alternativen bildar tillsammans det som utgör en kontrastrik stad.