Tre gentlemän greppade tömmarna
Yelverton Tegnér tränar hästhoppning med tjejer mellan 16 och 19 år och tycker att det är jätteroligt.- Att följa med en häst över hinder är lycka. Och tjejerna ser mig som en i gänget, som ryttare och inte som gubbe, säger han.
Vilda västern? Nej Hertsö ridhus. Göran Laestadius och Hans Brusewitz vet att rida häst.
Foto: Kurt Engström
När vi från NSD har stämt möte med de ridande kamraterna i Hertsö ridhus tar Hans Brusewitz emot. Han har iklätt sig ridbyxa och ridstövlar. Sedan kommer Göran Laestadius också ridklädd. Sist anländer Yelverton Tegnér som är dålig i ryggen och inte kan rida.
- Han borde gå till doktorn, säger Göran.
Den sjuke doktorn svarar:
- Jag känner bara klåpare till ortopeder.
När Hans börjar göra i ordning sitt halvblod Fakir utbrister Yelverton:
- Han har hållit på med hästar hela livet men ännu inte lärt sig hur man spänner nosgrimman.
Humorn och de godhjärtade elakheterna flödar hela tiden mellan de tre ryttarna.
Hans Brusewitz berättar att han började rida redan som barn. Hans far tillhörde fälttävlingseliten i Sverige och sonen fick rida på tävlingshästarna.
- Men min far omkom i samband med ett träningsläger inför en olympiad, säger han.
Det blev ett uppehåll i ridningen för Hans Brusewitz till dess han gjorde lumpen på kavalleriregementet K 4.
- Jag slutade som reservofficer. Tyvärr avhästades försvaret på 1960-talet, säger Hans Brusewitz.
Först vid 55 års ålder återupptog han sitt intresse, efter 30 års uppehåll.
- Jag började studera juridik och hade inte råd att hålla hästar på studiemedlen. Sedan följde giftermål och barn, säger han.
Göran Laestadius har ridit i perioder sedan ungdomen.
- Man kan ju inte roa sig hela tiden. Men som pensionär kan jag göra vad jag vill. Jag började rida igen för tre år sedan. Det är fantastiskt roligt. Samspelet mellan häst och ryttare är fantastiskt, att försöka behärska flera hundra kilo muskler, säger han.
Att rida utomhus tycker Göran Laestadius är roligast av allt.
- Att rida ut i grupp. Då blir det liv i hästarna som är flockdjur.
Men det är bara enstaka gånger som det ges tillfälle till utomhusridning i ridskolan.
- Någon gång på våren i maj-juni när kvällarna är ljusa, säger Göran.
Hans Brusewitz berättar att han för tionde året ska åka på rävjakt på Irland.
- Men målet är inte räven utan att rida en fälttävlingsbana i fem timmar, säger han.
Yelverton Tegnér är den av herrarna som har ridit kortast tid, men han säger:
- Jag är den som hoppar bäst.
Han har tre pass i veckan i ridhuset: Ett ridpass och två hopp-pass.
Nu har han emellertid varit dålig i ryggen i flera veckor och inte kunnat rida alls.
- De flesta människor är dåliga i ryggen ibland. Nu är jag det, säger han avdramatiserande.
Yelverton Tegnér började rida som en följd av att hans dotter red.
- Jag och min fru var med vår dotter i stallet. När min fru också började rida så ville jag inte vara sämre.
När han väl hade provat så var han fast. Han berättar om hur fascinerande det är att med enkla medel kunna påverka ett stort djur.
- Min instruktör Maria bad mig galoppera hästen och titta snett fram till höger. När jag gjorde det började hästen springa i cirkel till höger. Genom att förflytta kroppsvikten kan jag styra hästen.
Yatzy var Yelverton Tegnérs häst i många år och han säger att den relation som de hade inte går att beskrivas i ord.
- När Yatzy var ute i hagen så spetsade han öronen och kom till mig när han hörde min röst, säger han.
Nu är Yatzy död och Yelverton Tegnér rider en annan häst.
När han rider är det bara det som gäller. Han berättar att han är totalt bortkopplad från allting annat, till exempel jobbet och eventuella problem där.
- Det är bara hästen och jag och dialogen genom kroppen. Det är frihet, samhörighet och kommunikation, säger han och låter alldeles lyrisk.
Nu är Yelverton Tegnér den enda i sin familj som rider. Dottern studerar och har ett uppehåll. Frun har slutat. Yelverton har inga planer på att lägga av. Han berättar om när Hans Brusewitz lockade med honom till Irland för rävjakt.
- Det är det dummaste jag har gjort, säger han skrattande.
Göran Laestadius har genom åren engagerat sig mycket i Luleå ridklubb. Han har suttit i styrelsen och ansvarat för många tävlingar. Han har också varit domare och dömt på många tävlingar. Han kan föreningens historia på sina fem fingrar.
Han minns invigningen av Bergnäsets Ridsportanläggning den 29 oktober 1977 och visar ett dokument över styrelsen och könsfördelningen i den: Tio män och fyra kvinnor. I dag är fördelningen: Nio kvinnor och en man.
Styrelse- och domaruppdrag i all ära men det är ridningen som mer än något annat tjusar Göran Laestadius.
- Det sägs att alla mellan fem och 75 år kan rida. Jag har tre år kvar, säger han.
Fast vem tror att han nöjer sig med tre år?
Sannolikt kan den som besöker Hertsö ridhus om tio år återfinna alla tre gentlemännen vid god vigör och fyllda av livsglädje - till häst. Inomhus och utomhus och på väg till Irland för rävjakt.
Så jobbar vi med nyheter