"Tränaren får inte vara knäpp"

Hösten 2004 var Linus Johansson 19 år och supertalang. Ett stort mittbackslöfte som skulle gå långt.
Han hade precis lett IFK Luleå till en tredjeplats i norrtvåan och var nu ett hett byte.
Flera allsvenska klubbar hade fått upp ögonen för Johansson.
När han till sist valde Gif Sundsvall trodde han att det skulle betyda det stora genombrottet.
- Jo, det var tanken. Och första året gick det ju bra, jag fick spela 7-8 matcher i allsvenskan. Det är ändå helt okej, säger Linus Johansson när han tänker tillbaka på flytten söderut.
Fick ingen förklaring
So far so good.
När säsong nummer två skulle dra igång var förutsättningarna annorlunda. Sundsvall hade trillat ur allsvenskan och klubben tog in den hetlevrade engelsmannen David Wilson som ny tränare.
Plötsligt hamnade Linus Johansson i frysboxen. Än i dag har han svårt att förstå varför.
- David Wilson trodde inte alls på mig, jag kände det nästan direkt. Jag fick knappt spela något på träningsmatcherna och sedan fortsatte det så när serien började, säger han.
Fick du någon förklaring till varför du ratades?
- Nej, inte direkt. Själv tyckte jag att det hade gått bra. Jag hade ju till och med varit på U21-läger med landslaget den vintern. Han trodde helt enkelt inte på mig.
Det måste ha varit en jobbig situation för en 20-åring?
- Ja, det var tufft psykiskt, men så är det ju i fotboll. Om någon tror på dig som spelare blir du tio gånger bättre. Man växer ju av att någon annan tycker att man är bra.
Linus Johansson berättar om den slitsamma situationen och hur märkligt hans andra år i Sundsvall blev.
- Wilson var väldigt speciell som tränare. Han kunde skrika oss rätt upp i ansiktet när han blev förbannad. Jag minns en match speciellt. Då var han inte nöjd med spelet så i halvtid karatesparkade han ner taktiktavlan från väggen och stod och hoppade på den. Vi spelare bara satt där och gapade, man var ju inte direkt van vid sånt beteende, säger Johansson.
När Linus Johansson till sist fick chansen att spela i superettan skadade han knäet och säsongen var över.
Året därpå lånades han ut till Timrå i division I för att får matchträning. Men även den säsongen kantades av skador och Linus Johanssons karriär fick aldrig den fart han hoppats på.
Genombrottet uteblev.
Efter tre år fick han inte förlängt kontrakt och valde att flytta hem till Norrbotten för spel med BBK.
"Ville stanna i Sundsvall"
- Jag ville stanna i Sundsvall. Mika Sankala, som var tränare det sista året, sa att han ville satsa på mig i backlinjen. Men så fick han sparken och jag fick lämna klubben, säger Linus Johansson och skakar uppgivet på huvudet.
I BBK fortsatte problemen för Linus Johansson. Laget gick dåligt i ettan och bytte tränare på löpande band. Först ut var Jonas Larsson, sedan kom Zvezdan Milosevic och till sist Jonas Larsson och Lars "Brolla" Svensson.
- Det säger sig självt att läget inte är bra i en klubb när man har så många olika tränare på en säsong. Själv blev jag lite halvkall ungefär kring Milosevic och sen blev det inte så många matcher för mig det året, säger Linus Johansson.
När Christian Samuelsson tog över som BBK-tränare förra året i division II blev situationen ljusare för Johansson.
Han fick mycket speltid även om det var på en ovan position som ytterback.
- "Kisse" och jag har hela tiden kommit bra överens, han är en bra tränare, säger Linus Johansson.
Ändå valde han att lämna BBK för moderklubben IFK Luleå inför den här säsongen.
Väntar på det stora genombrottet
Kontraktstrul och dåligt bemötande från Bodenklubben var anledningarna.
- De gjorde klart med vissa spelare jättesnabbt, men inte med mig. Det var egentligen inte pengarna det handlade om. Jag vill känna mig viktig för den klubb jag spelar i och det gör jag i IFK, säger han.
Nu ser han fram emot en rolig säsong med sina gamla IFK-kompisar.
Men fortfarande lever drömmen om det stora genombrottet.
- Visst, det här är division två. Men vi satsar ju på att vara ett topplag och då syns man ju ganska bra ändå. Självklart skulle jag vilja spela i allsvenskan igen, säger Linus Johansson som hunnit bli 24 år.
Och sin nya tränare, Fredrik Waara, har han bara gott att säga om.
- Han har bra idéer och det går hela tiden att prata med honom. Det tycker jag är viktigt, att tränaren inte är helt knäpp. Jag har inte haft honom så länge än, men jag tycker att verkar vara riktigt bra.
Inga fler karatesparkar med andra ord?
- Nej, jag har haft nog av sådana tränare (skratt).