I generationer har den stora, röda gården på höjden i Hälleström fyllts av melodier. Att kliva in i den vackra salen är som att gå över tröskeln till en annan värld och tid, av möbler, tapeter – och instrument.
Där står dragspel, piano, och en stor kontrabas med fina nötningar som visar att den en gång använts flitigt och kommit till nytta.
– Det är farsans. Han spelade alla möjliga instrument, utom fiol, berättar Kristina Bergström och slår sig ner vid det som blivit hennes musik i livet – barndomens gamla tramporgel av märket J.P. Nyströms.
I tredje klass började hon spela fiol i kommunala musikskolan.
– Både farfars bror och farfars far spelade fiol. När jag och min bror växte upp skulle vi också börja med det, det var bara så. Så då gjorde vi det. Jag spelade ganska länge, men har aldrig riktigt toktrivts med fiol.
Under uppväxten fanns det flera tramporglar hemma, och visst satte hon sig och spelade lite ibland, men inte så ofta. Vändpunkten kom för tio år sedan då hon jobbade med att bygga upp ett digitalt folkmusikarkiv.
– Det var ett tvåårigt projekt som Norrbottens spelmansförbund gjorde med Norrbottens minne, Länsmuseets och folkrörelsernas arkiv i Luleå.
Vintern 2011 ringde spelmannen Mats Nordström från Boden till henne. Han var entusiastisk över noter som han hittat i arkivet och ville att de skulle börja spela ihop.
– Han sa: ”Anders Hellström från Överkalix ska vara med – och vi har tänkt att du ska spela tramporgel.”
Allt föll på plats.
– Ja, det kan jag ju göra, tänkte jag. Jag kan ju spela piano, har fingrar för det. Men jag hade inte tänkt på det själv. Så vi började – och då var jag fast.
– Jag satt två vintrar och harvade på 14 låtar. Det tog mig två år att lära mig de första grunderna, den tredje vintern började det lossna. Jag fick träningsvärk i händerna för jag satt och spelade tre timmar i stöten. Men det var jättekul hela tiden.
Varför är det så roligt med tramporgel?
– Det låter bra redan från början, det är inte lika många ackord som det är meloditoner. I en enkel låt har man tre ackord att välja på. Ju svårare låtar, desto fler kan man kasta in. Det viktiga i början är hur man spelar, att man spelar svängigt och att det är bra tryck i det man håller på med. Jag har ganska stor fallenhet för det.
– Även om jag inte kunde göra så avancerade harmonier så hade jag ändå den där grundkänslan, alltså musikalitet och frasering. Och stilen och svänget. Det gjorde att det var så fascinerande och roligt, att det var kul att lyssna på.
Hon fascineras också av hur bra fiol och orgel fungerar ihop:
– Fiolens toner och omfång ligger på en helt annan nivå än tramporgelns, så de släcker inte ut varandra. Fiolen går hela tiden tydligt ovanpå tramporgelns ganska mäktiga ljud. En jätteskön kombination.
Det blir en del spelningar runt om i landet för Kristina Bergström som spelar i tre olika konstellationer. Nyligen köpte hon en ny bil som var noga utvald för att rymma orgeln där bak. En av orglarna har hon sågat av upptill för att kunna frakta den stående i bilen.
På de längre resorna, då hon tar tåget, får den portabla orgeln från USA följa med.
– De skickade den med posten från Minnesota och jag hämtade ut den sex dagar senare på Ica i Norrfjärden.
Sju tramporglar har hon i sin ägo, men hon spelar inte på alla:
– En står i uthuset och resten här inne. En är reservdelsorgel, två är i för dåligt skick och en är för högt stämd. Den bärbara tar jag när jag ska åka tåg, och den avsågade när jag tar bilen. En är för stor för att ta med, så den spelar jag på här hemma. Men det är kul att ta hand om dem alla.
Till sommaren spelar hon bland annat i Saltoluokta, och på nationaldagsfirandet i Storforsen. I helgen arrangerar hon Bälghelg i Klaverens hus utanför Uppsala med orgelmekarkurs.
– Vi demonterar och visar vad man ska tänka på, hur man gör, och lite materialtips. Fisklim till bälgduk, såna grejer. Jättekul.
Att det är lite av en kulturgärning hon håller på med märker hon på det gensvar hon får:
– Var jag än spelar, men framför allt i Norrbotten, kommer folk fram och berättar om sina orgelminnen. Det är så roligt att prata om, för det är en väldigt tydlig del av vår historia, både folkmusikaliskt och i kyrkorna, och för alla som har gått i folkskola och småskola. Tramporgeln har varit närvarande under så lång tid – och den är inte borta än.
Hon berättar att det blivit inne att använda den för produktioner i studio.
– Det är lite coolt och retro, ett fett sound. Och de håller, trots att de har hundra år på nacken.