I Luleå finns totalt 817 anställda barnskötare och förskollärare. Endast tre procent av dem är män. Sett ur ett nationellt perspektiv är det inte någon större skillnad. Av Sveriges samtliga pedagoger i förskolan är endast fyra procent män. En siffra som har varit relativt konstant de senaste 45 åren.
– Ett av våra mål är att försöka få upp ögonen hos unga killar så att de förstår att det här är ett yrke man kan tänka sig att ha, säger förskolläraren Urban Eriksson.
Tillsammans med barnskötaren Tobias Skogsberg är han sammankallare och ledare för nätverket "Män i förskolan" som har funnits i Luleå sedan 2014. Det består i dagsläget av 19 manliga barnskötare och förskollärare som ses ungefär fem gånger per år för att diskutera yrket, lära känna varandra, planera rekrytering och skapa sammanhållning.
– I och med att vi är en minoritet så blir vi på ett sätt lite utanför på jobbet. Visst, jag har jättetrevliga kvinnliga kollegor, men jag hamnar ändå lite på sidan av. Därför är det här nätverket viktigt, säger Urban Eriksson som till vardags jobbar på Burströmska förskolan.
– Alla vi jobbar ju för det mesta ensamma. Jag hade två manliga kollegor förra terminen, men nu är jag ensam igen. Bara det här att få träffa varandra och diskutera aktuella frågor i förskolans värld är jätteviktigt, säger Tobias Skogsberg som jobbar på Spira förskola.
Det är den andra fredagen i september och NSD är på plats på Bouleklubben på Örnäset för att träffa några ur nätverket under ett av deras möten. I dag är sju barnskötare och förskollärare på plats. Den största nyheten som diskuteras är samarbetet med LTU som inleds under hösten. Tillsammans med universitetet ska man försöka locka fler män till förskollärarutbildningen och på så sätt in i yrket. Av de 40 studenter som påbörjat sina förskollärarstudier i Luleå nu är endast tre män.
– Dessutom är det väldigt få manliga studenter som väljer att stanna kvar på utbildningen, det är många fler kvinnor som tar examen, säger Urban Eriksson.
Det pågår en ständig kamp att få in fler män i förskolan. Trots att det finns en tydlig jämställdhetsplan inom samtliga norrbottniska kommuner samt en deklaration (CEMR) där det klart och tydligt står att det ska genomföras särskilda insatser för att uppmuntra icke-traditionella karriärval så händer inte mycket på det praktiska planet.
– Vi kan ju bara ta en jämförelse med gruvindustrin, som är en traditionellt manlig bransch. De har lyckats mycket, mycket bättre än oss. Där har man gjort tydliga satsningar på att jämna ut könsfördelningen och det har lyckats, säger Urban Eriksson.
Han menar att det är vanligare att det satsas på att få in kvinnor i typiskt manliga branscher än tvärtom.
Frågan är varför förskolläraryrket inte är mer attraktivt bland män.
– Det är ju ganska märkligt egentligen för det är ju ett rätt så kul jobb, säger Urban Eriksson.
Torbjörn Skogsberg fyller i:
– Och ett jätteviktigt jobb. Det vet jag ju själv som förälder att det känns viktigt att det finns män på förskolorna, att man visar att det inte är något konstigt. Men en grej är kanske lönerna...
Fredrik Larsson, som jobbar på Strandens förskola, säger att en av de vanligaste fördomarna som finns gentemot manliga förskollärare är att de har högre lön än sina kvinnliga kollegor.
– Alla säger det hela tiden, att vi tjänar mer. Men det stämmer ju inte, säger han.
– Jag tror att som manliga förskollärare i Luleå tjänar du 500 kronor mindre än dina kvinnliga kollegor, säger Urban Eriksson.
En av de största utmaningarna för manliga förskollärare handlar dock om att tackla de fördomar som föräldrar och omgivning ofta har – som handlar om pedofili.
Vid ett par uppmärksammade tillfällen i Sverige har det uppdagats att manlig förskolepersonal har förgripit sig sexuellt på de barn de har anställts för att ta hand om.
Det har i sin tur svärtat ner ryktet för manliga förskollärare överlag.
– Vi alla förhåller oss till det på ett eller annat sätt. Man tänker sig för i sin roll med barnen, mer än vad än kvinna behöver göra, säger Urban Eriksson.
Simon Andersson som är nyinflyttad från Göteborg berättar om de fördomar som finns.
– Det har hänt att någon förälder har frågat min kvinnliga kollega vad hon tycker om mig, hur jag känns. Och sedan frågat om det finns några mörka hörn på förskolan där man kan gömma sig och då refererat till mig.
Nu jobbar han som förskollärare på Solkatten i Luleå.
– Det är tråkigt när man blir bemött som sitt kön och inte som sin personlighet. Man förstår ju fruktan, men det handlar ju inte om mig som kön, säger han.
Torbjörn Skogsberg ger ett annat exempel.
– Vi har haft manliga kollegor här i nätverket som har blivit tillsagda av föräldrar att de inte får byta blöjor på deras barn.
Hur ser ni på de här fördomarna?– Det känns jättejobbigt att det ska behöva vara så 2017. Att man ska behöva fundera på sin yrkesroll på det sättet och att det kanske är ett hinder för att få in fler män.
Samtliga i gruppen trivs med sina jobb. De beskriver förskoleyrket som roligt och utmanande. Men samtidigt skakar de lite på huvudet åt de förväntningar – uttalade eller inte – som ofta finns på manliga förskollärare.
– Vi ska vara teknikintresserade, sportkillar som kan elektronik. Vi ska gärna lyfta och bära saker, fixa i snickarhörnan och stå för en rakare kommunikation i personalrummet. I läroplanen står det att förskolan ska motverka traditionella könsmönster och könsroller, men de här förväntningarna finns liksom bara där. Dels bland föräldrar, dels bland kvinnliga kollegor. De är svåra att göra något åt, säger Urban Eriksson.
– Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra: "Åh, vad kul. Nu har killarna någon att spela fotboll med", säger Simon Andersson.