Det finns skräckfilm och så finns det skräckfilm. Grekiska Dogtooth är definitivt av det senare slaget, där skräcken inte ligger i monster som jagar skrikande blondiner. Här är det snarare att det inte skriks som är det läskiga. Det som bara anas och det som är så udda och skruvat utan mothugg.
På den grekiska landsbygden, i en pedantskött (såklart) villa, bor en mor, en far och tre till synes vuxna barn utan namn. Här får "barnen" roa sig med lekar i stil med vem som kan hålla fingrarna under hett vatten längst. För böcker, tv eller annan kontakt med omvärlden finns inte. Bortsett från den unga kvinnan som då och då slussas in av pappan för att sonen i familjen ska få ligga.
Faktum är att ingen av barnen har varit på andra sidan av det tre meter höga staketet som omger huset. Någonsin. Vilket de i och för sig inte ens vill då de lever med lögnen om att den som lämnar hemmet innan den tappat en av sina kindtänder kommer dö.
Filmen hade premiär på Cannesfestivalen 2009, ganska precis ett år efter Josef Fritzl-fallet uppdagades i österrikiska Amstetten. Och nog finns det paralleller till den fångenskap Fritzels barn och barnbarn utsattes för. Fast desto fler likheter finns det nog med M Night Shyamalans The Village, där isoleringen snarare handlar om att skydda invånarna från den hemska världen utanför.
Trots det lätta illamåendet som sätter sig från bildruta ett, är det här ett snyggt drama. Giorgos Lanthimos är trovärdig i sin form i allt från systrarnas barnsliga pager till de stundtals generande långa scenerna. Och trots allvaret kan jag inte låta bli att skratta åt barnens tragikomiska okunskap. Som när den äldre systern plötsligt börjar citera vilt från de insmugglade vhs-kassetterna med Hajen och Rocky.
Men socialt experiment eller pervers besatthet, det som skrämmer mest med Dogtooth är att man blir påmind om att vi faktiskt inte har någon aning om vad som försiggår bakom alla stängda dörrar. Och kanske främst vilken otrolig makt man som förälder har över sina barn. På gott och ont.