Här bjuds vi på såväl humor som allvar och hon har funnit titeln som får oss vuxna att dra på munnen: ”Solidaritetsskolan”. Som om det är ett ämne att utbilda sig i.
Det handlar om 15-årige Rami som placeras i en familj med elvaåriga dottern Mira. Rami är föräldralös, för mamman dog tidigt och pappan drog till Finland. Han blir kvar hos mormor, men när demensen tar över den gamla måste myndigheterna ordna ett annat hem för tonåringen. Ett familjehem, som det heter.
Så Rami hamnar hos medelklassfamiljen med elvaåriga dottern och det är inte alldeles enkelt. Han vill inte ha någon ny familj och elvaårige dottern hade hellre velat ha en lillasyster. Här kommer en tonåring med såna där stora skor och skämtar om att han har en Kalasjnikov i gitarrfodralet.
Föräldrarna ser det som en utmaning att ta emot en 15-åring, men Rami tycker att de då hellre borde åka Vasaloppet. Mira talar om att returnera något som inte motsvarade förväntningarna. Så kan man ju göra med det man beställt på nätet.
Så får pjäsen sin vändpunkt. Rami lånar till slut ut den kära sak han har i gitarrfodralet och det är ingen Kalasjnikov. Mira tar emot den och smeker försiktigt strängarna. Kanske ska han i alla fall få bo kvar.
Sedan är det publiken som får ta ställning och svaret är givet.
Det är Oskar Bergström som bär föreställningen med sitt tydliga utspel och pregnanta röst. Där finns dramatiken, men också humorn när han talar i telefon med sin dementa mormor som tror att han är kidnappad.
Lina Stoltz gör skådespelardebut, om nu inte hennes lilla roll i pappa Bengt Pohjanens uppsättning av ”Bröderna Karamasov” för 20 år sedan ska räknas. Hon har gått i dramaskola hos regissören Dan Swärd och visar ett känslomättat utspel i ansiktsuttryck och gester. Det hon ännu saknar är en röst som når fram.
Dan Swärd har alltså regisserat och det blir lite ihåligt under rollbytena. När skådespelarna ska klä av och på blir det plötsligt bara tyst och det är inte helt lyckat. Sedan finns det också andra tysta avsnitt. Tystnad kan också tala på en scen, men här blir det stundom lite stumt.
Nu var detta en urpremiär och det finns möjligheter att rätta till det som inte riktigt fungerade. Det är pjäsen värd. Den är träffsäker och väcker säkert tankar hos den unga publiken för det gör den hos en betydligt äldre.