Ett halvår in i relationen blev Toves pojkvän allt mer kontrollerande. Något som främst skedde över det sociala mediet Snapchat. "Var enda liten rörelse jag gjorde skulle jag skriva och berätta om. Åkte jag från en kompis till affären så behövde jag berätta det", säger hon. (Arkivbild).
De träffades genom gemensamma kompisar och inledningsvis var relationen bra.
– Jag tyckte han var världens snällaste och finaste. Jag hade en ganska tuff period i livet då, så det var någonting jag behövde där och då, säger Tove, som egentligen heter något annat.
Hon var då 15 år och hennes pojkvän var ett år äldre.
Efter ungefär ett halvår kom de första signalerna på att någonting inte var helt rätt. Kontroll och svartsjuka blev en del av vardagen.
– Han visade det ofta genom att han ville veta vilka jag var med och när jag hade fixat mig så frågade han vem jag skulle försöka vara fin för. Det var mest över Snapchat. Till exempel om jag var aktiv utan att svara honom, då blev han orolig direkt.
När de varit tillsammans i nästan ett år kom de första slagen. Tove berättar att pojkvännen ofta riktade slagen mot hennes armar, vid tillfällen tog han även strypgrepp och rev sönder hennes kläder.
– Utåt sett mådde jag bra, men egentligen mådde jag inte bra. Varje kväll var jag ledsen.
Flera gånger tänkte hon berätta för sina kompisar om situationen, men hotades till tystnad.
– Han sa: "Berättar du för någon av dina vänner så kommer jag säga att du pratat illa om dem". Han skulle dra lögner för att jag inte skulle ha någon annan än honom, att jag även skulle förlora dem om jag berättade vad han gjorde mot mig.
Det tog tid innan Tove berättade för någon om vad pojkvännen utsatte henne för. "Jag vågade inte berätta för någon, jag ville inte att folk skulle tycka illa om honom av någon anledning. Jag skämdes för att jag lät det hända mig, att jag accepterade det och förlät honom varje gång". (Genrebild).
Under perioden de var tillsammans bodde Tove ofta hemma hos sin pojkväns föräldrar. Efter att ha blivit slagen ännu en gång tog hon mod till sig att för första gången berätta för en vuxen.
Med en stor bula i pannan, som orsakats av ett knytnävsslag, berättade hon för pojkvännens pappa om situationen.
– Men då blev jag bemött med: "Det är sådant som händer, det är så i förhållanden ibland". Jag kände mig jätteförminskad. När man väl vågar säga vad som händer till en vuxen och så blir man bemött på det sättet, det är det värsta tänkbara när man väl vågar öppna upp sig.
Vad hade du behövt från andra?
– Att man tar grejer på allvar. Och att när jag berättade småsaker för mina vänner, att de där och då kanske hjälpt mig och sagt till någon vuxen.
– Det är jag jättenoga med nu. I fall mina vänner berättar minsta lilla om att det har hänt någonting, så säger jag: "Skulle det bli något mer av det där så kommer jag prata med en vuxen". Det tycker jag är jätteviktigt.
I samband med att hon skulle börja gymnasiet lyckades hon ta sig ur relationen. Det visade sig då att pojkvännen bytt skola och nu börjat i samma klass som henne.
– Det var jätte, jättejobbigt jag kände mig så himla trängd. Att jag spenderade varje dag med honom ofrivilligt.
I dag har hon bearbetat det hon varit med om, mycket genom att prata med andra. Hon hade även dokumenterat sina skador och anmälde pojkvännen, men ärendet lades ner, berättar hon.
Toves råd till andra utsatta är att berätta för en vuxen eller en nära vän i samma stund man märker minsta varningstecken.
– Så att någon vet om det. Att man inte håller det för sig själv och tror och intalar sig att saker är okej. I den situationen är det väldigt lätt att tro att det är en själv det är fel på, att jag måste förbättra någonting när de säger att man förtjänar det. Det är verkligen inte så.