Det niosidiga tornet har varit i Luleåbornas blickfång i 164 år. Den är en av få byggnader som finns kvar från tiden före den stora stadsbranden 1887.
I början låg tornet med sina tårtbitsliknande celler i vad som betraktades som centrumshalvöns utkant. Närmaste och enda granne var länsresidenset som blev inflyttningsklart 1852.
Fyra år senare togs stadens första stenhus i bruk. Marken uppläts kostnadsfritt av Luleå stad. Gråstenen hämtades från landshövdingens tomt.
Det tog tre år att bygga länsfängelset. Byggherre var tullförvaltare Uno Strandberg som åtog sig uppdraget till en kostnad på 17.400 riksdaler.
I och med att fängelset togs i bruk den första juni 1856 ersatte det de två häktesceller som fanns i Luleås dåvarande rådhus i stadsparken.
Länsfängelset i Luleå med sina 17 celler ansågs snart vara för litet. En tillbyggnad, cellängan som har likheter med samtida fängelser på Långholmen och i Umeå, blev klart 1894 och gav ett tillskott på 22 celler.
Ingen kan med bestämdhet slå fast hur fängelset fått sitt poetiska namn. En teori är att upphovsmannen var vagabonden Frans Gustav Nilsson, mer känd som "Liikavaara-Frans". Under 1930-talet tillbringade han flera voltor bakom de tjocka fängelsemurarna på Stationsgatan.
Sex månader efter att fängelset tagits i bruk, den första januari 1857, föddes det första barnet. Det var ett välskapt flickebarn. Mamman Marianne Margaretha avtjänade sju dagars fängelse på vatten och bröd samt tre månaders straffarbete dömd för "hustjuvnad".
Det finns anledning att tro att kvinnliga medfångar fick bistå vid födseln som ägde rum innanför murarna. Det fanns nämligen bara en vaktkvinna i personalen, men däremot påfallande många kvinnor i cellerna.
Nyårsdagen 1857 var 7 av de 17 cellerna upptagna. I tornet satt två fältjägare, en dräng, två "barnamörderskor" samt två "löspigor", varav den ena var gravid och den andra nyförlöst.
Merparten av fångarna på den tiden kom från arbetarklassen. Det kunde vara kanal- eller järnvägsarbetare, lönnbrännare, fyllerister eller lösdrivare som inte klarade att betala sina böter. De straffades för stöld, fylleri, våld eller dagdriveri.
Mellan åren 1856-1900 blev 35 kvinnor i Norrbotten åtalade för barnamord vars strängaste straff var döden. Drygt hälften av kvinnorna var pigor som förlorat både arbete och husrum i samband med sin graviditet. Den yngsta var 19 år, den äldsta 36. Tre blev frikända.
I dag finns inte längre kyrkhaken kvar. Förr fanns den utanför varje celldörr. Under söndagarnas gudstjänst ställdes dörrarna på glänt. Fängelseprästen predikade från spiraltrappen i tornets mitt, berättar författaren Siv Rehn i sin bok "Vita duvan - det gamla cellfängelset i Luleå".
Det var länge av största vikt att fångarna inte fick se varandra. Den tidens fängelsestraff var avsedda att åstadkomma en inre förändring. Ensamheten skulle driva fram en självreflektion och omvända fången till att bli en bättre människa. Dessutom var det av vikt att fångarna inte fick kontakt med varandra för att förhindra uppkomsten av en kriminell klass.
1865 protesterade fången Johan Wilhelm mot systemet genom att trycka sönder celldörrens synglas, som gav fångvaktaren en möjlighet att se in i cellen utan fångens vetskap. Straffet blev fyra dygn i mörk cell.
I cell nummer åtta, intill utgången till rastgården, murades fönstret igen. Där placerades fångar som revolterade eller störde ordningen. I straffcellen fanns ingen hängmatta utan bara ett kalt cementgolv och kalla stenväggar.
Den första kvinnan som placerades i bestraffningscellen var 33-åriga Johanna. Hon fick tillbringa ett dygn i mörker för att under andakten ha försökt att få kontakt med en annan fånge via dörrglipan i cellen.
Bestraffningscellen kom 1907 att ersättas med den fruktade björncellen i fängelsets källare. I dag förvaras allsköns bråte i källare och vindsvåning, men ristningar i väggarna vittnar om fångarnas längtan efter mänsklig kontakt.
I fängelset föddes och döptes barn, här konfirmerades interner och det tillverkades fisknät eller enklare inventarier. I administrationsbyggnadens övre våning hade fängelsedirektören sin bostad och utanför det röda byggnaden låg hans trädgårdsland.
Fotbollsprofilen Bror Morin var 21 år gammal när han första gången passerade förbi de höga fängelsegrindarna för att introduceras i sitt nya yrke.
– Jag höll på att vända redan vid grinden. Jag fick som stålsätta mig för att våga gå in. Byggnaden med sitt torn hade en atmosfär av medeltiden. Min känsla var att det är tur att väggarna inte kunde berätta...
Han arbetade som vårdare under anstaltens sista sex år. 1979 upphörde Vita duvan att användas som fängelse och ersattes av häktet i det nuvarande polishuset och en nybyggd kriminalvårdsanstalt på Porsön.
När Bror Morin började arbeta på Vita duvan var det inte längre ett cellfängelse utan fångarna hade gemensamma måltider vid långbord och fick även umgås under bestämda tider.
Rymningar var vanligt förekommande under anstaltens sista år. Bror Morin minns hur en intern insmord i margarin lyckades klämma sig igenom ett galler.
– En annan kväll spelades det musik i hög volym från en radio i en cell. Jag blev misstänksam och fick syn på en arm som stack ut ur cellfönstret. När jag och min kollega slet upp dörren stod killen på ett bord och sade: "Int´ har jag sågat nåt." Varpå min kollega snabbt svarade: "Å int´ har vi sagt nåt." Utanför fönstret hittade vi senare bågfilen, berättar Bror Morin och brister ut i skratt.
Trots det första intrycket blev han kvar inom kriminalvården i 45 år och slutade sin yrkesbana som chef på häktet.
Sedan 2016 ägs Vita duvan av Diös, som hyr ut den forna fångvaktarbostaden och administrationsbyggnaden. Fängelset användes som förråd, men har stått tom en längre tid.
Enligt förvaltaren Ulf Olofsson kommer två filminspelningar att äga rum i fängelset under våren 2021.
– Det är en häftig byggnad, men den är lite svår att hyra ut med tanke på att den är kulturminnesmärkt. Det pågår diskussioner med en intressent, men jag kan inte säga något förutom att det handlar om besöks- och upplevelseverksamhet. Men inget är klart än.
I cellängan har Andréas Brännström placerat en fåtölj. Varje lördag tar han emot fyra besökare åt gången, som vill se kompositören och konstnären Maria W Horn audiovisuella installation ”Den vita duvans lament”.
– Det är en spännande byggnad att vistas i eftersom den innehåller så mycket historia, men samtidigt är det en påfallande tung upplevelse. Jag vet inte om det beror på alla tragiska levnadsöden eller på konstinstallationen. En del barn brukar bli rädda av stämningen, men då brukar jag låna ut en lykta.
Utställningen i Vita Duvan är öppen för allmänheten fram till den 14 februari.
Fotnot: Det här är den första delen i Norr medias nya artikelserie "Luleå 400 år - fyra hus".