Redan efter de fem första sidorna i Anna Schulzes nya bok, ”släktberättelsen” ”Kidnappningen”, vet vi hur det ska gå. Ragnar, Schulzes egen far, förs bort ur landet när han är elva och tvingas leva bland främlingar, inhyst på olika ställen i Östeuropa under tre år. Det är hans mor som stjäl honom för att få bestämma över hans liv.
Väl som en följd av detta blir den vuxne Ragnar maniskt inriktad på att skapa ”ett enormt mått av rymd mellan sig själv och andra människor”. Det får vi också omgående veta, som i ett facit. Och tanken är förstås att allt i boken ska handla om de många låsningar som ledde fram till kidnappningen.
Redan i prologen slår likaså Schulze fast att det som skedde var ”en akt av raseri” och att detta raseri hade ”odlats fram under generationer”. Därför belyser hon också släktens historia i flera led.
Daisys morfar hade mycket pengar men var en tyrann. Han gav sig på Agda, Daisys mor, pryglade henne som en hund och tvingade bort Daisys far. Hon fick växa upp i detta inferno och blev dessutom ständigt agad av Agda.
Så småningom gifte hon sig med Harald, Gunilla föddes och när en svägerska beskådade det lilla barnet fick Daisy för sig att dottern kunde ha smittats med tbc. Det ledde till en släktfejd, tusen brev skrevs och växlades men klyftan bara växte. Det berodde i huvudsak på att Daisy var oförsonlig och illvillig. De dragen stegras sedan till mani.
Schulze skriver exakt och avklarnat om det som hände. Det är ett tonsäkert språk som i varje stavelse är begripligt, gjutet som i form och ändå personligt.
Daisy ger sina barn lika mycket stryk som hon själv fick. Hon är hemsk mot pigorna och sparkar ett dussin på ett år. Hon mister alla vänner. Hon sköter inte hushållet, vill helst festa och struntar i barnen. En roman med en så endimensionell centralfigur skulle haverera. Det blir bitvis rätt tungt i den här boken också.
Schulze stiger ständigt in i texterna – för att diskutera, tänka högt, ställa frågor, jämföra med sitt eget liv eller dryfta förloppet. Då och då hämtar hon in material från annat håll och vi får möta en parad av figurer. Hon berättar också regelbundet om sitt arbete med boken.
Hösten 1928 gör Daisy, hennes mamma Agda och de två barnen en sju månader lång resa till Nice. Sprickan mellan Daisy och Harald blir därefter allt djupare, äktenskapet kraschar och det blir strid om barnen. Får Harald vårdnaden ska hon ta livet av sig men också döda sina barn, meddelar hon. Processen avgörs till slut av Högsta domstolen.
Ett drygt år innan dess kidnappar Daisy Ragnar. Han sänds till Bulgarien, hamnar hos totala främlingar och får flera gånger flytta. Men det handlar till all lycka om ”hyggliga männi-skor” som tar väl hand om pojken. ”Kidnappningen” ger en mycket detaljrik beskrivning av hur en borgerlig familj lever och havererar under ett par decennier på 1900-talet. Nästan som i förbigående får vi också en rad skarpa och fina tidsbilder.