Ida Renlund har dukat ett kaffebord i stuga nummer 358 i kyrkbyn. Hennes man Ulf Renlund, 38, håller på att göra upp en brasa i spisen. Barnen Irma, 4 och Folke, 1, väntar på att mamma ska säga "var så god" om havrekakan på bordets mitt.
Ida berättar stugans historia och sitt eget förhållande till den och till kyrkbyn.
Hon och hennes familj bor i Brändön men hon kommer från Örarna och hennes morfars mor Emma köpte kyrkstuga att bo i under kyrkstadshelgerna. Nu är den i Idas mamma Ann-Charlott Wikströms ägo och det är hon och Ida med familj som använder den mest.
- Mamma har vårdat stugan. Jag och mina två systrar Emma och Hanna är uppvuxna med att vara här ofta.
Ida har starka minnen från när hon var här som barn.
- Vi kom hit hela familjen enligt kyrkstadstraditionen. Vi gick i kyrkan och sov över. Sedan lekte vi barn kurragömma. Vi kände till de bästa gömställena i de trångaste gränderna och de smalaste prången. Priset vi betalade var att vi brände oss på brännässlorna som växer överallt här.
Idas konfirmation innebar två veckors läsning och boende i kyrkstugan. Själva konfirmationen var sedan på midsommaraftonen. Hon har starka minnen från 14 dagars samvaro med gamla och nya kompisar.
- Vi hade otroligt roligt på kvällarna med allt från brännboll och kurragömma till att gå runt och spionera och knacka på rutan hos kompisar, gärna hos den snyggaste killen.
När Ida sedan träffade Ulf Renlund från Piteå så drog hon med honom till kyrkbyn.
- Han har anammat vår familjetradition med hull och hår och innan barnen kom övernattade vi ofta här. Nu blir det inte fullt lika ofta.
En viktig högtid
Det är framför allt på sommaren som stugan befolkas, men också på hösten. Surströmmingspremiären brukar Idas släkt ha här.
Midsommaraftonen ser Ida som årets viktigaste högtid. Då går hon och hennes familj först på midsommarfirandet hemma i Brändö hamn. Sedan firar de på Hägnan tillsammans med en massa andra människor innan det är dags för middagsbuffé i kyrkstugan.
- Det är härligt med gemensamt resande av midsommarstången och dansen kring den i myllret på Hägnan. Sedan brukar vi ha lunchpicknick bakom Storgården, vid gärdsgården där man ser korna. Då smakar vi första gången på mammas underbara gravade strömming på hårdbröd.
På middagsbordet i kyrkstugan, som kan dra upp till 20 släktingar, står också strömmingen i centrum. Till det kommer andra fisksorter, ägg, ostar, bröd och mycket annat.
Ida Renlund älskar enkelheten i kyrkstugan. Den har el men vattnet får man hämta och till toaletten får man gå en bit.
- Enkelheten är kvaliteten. Vi går ner i varv här. Det är underbart att ligga i lucksängen och titta in i elden i spisen. Hela familjen ryms att sova i den gamla speciella sängen, säger hon.
För traditionen vidare
Hon är mycket stolt över att ha en del i världsarvet Gammelstads kyrkby och vill vårda denna gåva ömt.
- Jag vill föra familjetraditionen omkring kyrkstugan vidare till mina barn. Det är något fantastiskt att ha möjlighet att göra det.
Ida är till yrket museipedagog på Norrbottens museum, men hon har också arbetat på friluftsmuseet Hägnan.
- Under två somrar var jag guide i Perihanschagården. I kläder från 1920-talet visade jag runt, gräddade rabarberpaj i järnspisen och tvättade mattor i stora kitteln.
Jobbar med kulturarvet
Som museipedagog på Norrbottens museum arbetar hon med hela länets kulturarv. Hon och hennes kollegor utformar, planerar och genomför den pedagogiska verksamheten. Det handlar om program för skolor och visningar för alla åldrar.
- När det gäller skolorna så har vi till exempel gjort en dramatisering om livet på stenåldern för låg- och mellanstadieelever.
Ida Renlund har mycket glädje av sitt alldeles egna kulturarv i sitt arbete, inte minst kyrkstadstraditionen.
- Mycket kan man läsa sig till, men inte allt, säger hon.
På den stundande midsommaraftonen i kyrkbyn ska hon kanhända ha en blomsterkrans i håret. När Ulf Renlund och hon gifte sig i kyrkan här, Nederluleå kyrka, så bar hon kyrkans guldkrona.
- Det är ytterligare en tradition i familjen att bära den guldkrona som kyrkan lånar ut. Mamma bar den när hon gifte sig och mormor och farmor bar den också. Det är en fantastisk känsla att dela, säger Ida Renlund och ler tacksamt över sitt arv.