Titeln lockar till läsning och den är frukten av femåriga Tuulas fantasi när tuberkulosen tagit den lilla flickan Karins liv. Transporten ska gå till kyrka och begravning, men himlen väntar också för ett barn som inte hunnit med några synder.
Helmi Aho Berggård tar avstamp i berättelsen det sista krigsåret, 1945, och vi får följa Tuulas barndomsår i en tornedalsby. Det är mycket vardag med skolgång, hushållsbestyr, jordbruksarbete och annat som finns på att göra-listan.
Det alldagliga, rutinerna, får sina avbrott av mera eller mindre dramatisk karaktär. Tuulas syster hamnar på sanatorium, men kommer plötsligt hem, frisk. Pappan drabbas av magkräfta, det som numera kallas cancer, och dör hastigt. Dessa dramatiska händelser sätter inga dramatiska spår i berättelsen. Det gäller också Tuulas egen vistelse på Haparanda sjukhus. Hon längtar hem, blir friskförklarad och får komma hem.
Och så är kanske livet i en by på 1940-talet, det går sin gilla gång och är kanske inte så anmärkningsvärt. Där finns laestadianismen, försvenskningsförtrycket i skolorna, men samtidigt drar många tornedalingar söderut i Sverige för att finnas lyckan.
Helmi Aho Berggård ger säkert en rättvis skildring av hur livet kunde vara i 1940-talets Tornedalen, men berättelsen saknar det som skulle göra den minnesvärd. Hon förefaller alltför bunden vid det hon själv upplevt, att allt ska vara hämtat ur verkligheten och vågar inte låta fantasin krydda berättandet. Det är ingen dokumentär skildring, men det blir inte heller en roman.