Tintins mamma Sanam Gharaee har tillsammans med författaren Sofia Rutbäck Eriksson precis släppt boken "Glöm aldrig Tintin" som redan före boksläppet hade över 500 förbeställningar och har köpts in av 150 bibliotek.
Redan i prologen får vi ta del av den krypande ångest som hastigt förvandlas till total skräck när Sanam Gharaee inte lyckas få kontakt söndagen i januari då hon ska hämta sin son efter två timmars umgänge med pappan i hans lägenhet på Porsön i Luleå. Hon har ringt polisen, men eftersom det finns en umgängesdom har hon hänvisats till socialjouren. Polisen har avvisat henne från platsen där pappan bor, så hon står på parkeringen vid Ica.
Efter flera långa minuter får jag prata med socialjouren. De har inte heller fått tag på mitt barns pappa.
”Snälla, jag behöver bara att någon går in i lägenheten, kan ni ringa polisen och prata ihop er? Lös det bara!” säger jag.
Jag kollar på mobilen. Den visar 16:00. Vi har blivit bollade fram och tillbaka i snart två timmar. Jag försöker vara här och nu. Tänka att Tintin kanske mår bra. Men en obehaglig känsla sipprar genom kroppen.
Snart ska hon få det fasansfulla beskedet. Tintin har hittats död. Men det ska dröja flera veckor ytterligare, innan hon får veta den exakta dödsorsaken i förundersökningen. Att hans pappa har strypt honom med sina bara händer.
Efter dödsbeskedet blir hon inlagd fyra veckor på psykiatrisk avdelning. Redan då tar idén form i hennes huvud.
Hon ville att Tintins minne skulle bevaras och det bästa sättet hon kunde tänka sig att göra det på var genom att skriva en bok.
Tintins katt Mysis brukar fortfarande lägga sig på mattan i hans rum och vill att Sanam Gaharaee ska följa med.
– Tintin älskade böcker, både att läsa och att skriva, berättar Sanam Gharaee.
Hon bor i Rutvik och en bekant i byn är författaren Sofia Rutbäck Eriksson. Deras söner spelade i samma basketlag.
– När Sanam frågade mig var det självklart att svara ja, säger Sofia Rutbäck Eriksson.
Sanam Gharaee och Sofia Rutbäck Eriksson bor båda i byn Rutvik och har haft i princip daglig kontakt under arbetet med boken. "Arbetet med boken har gett mig struktur på dagarna och tillsammans med Sofia har det varit lite lättare att få i sig mackan till frukosten", säger Sanam Gharaee.
De skrev avtal med ett bokförlag och började arbetet efter sommaren. De träffades varje dag, gick igenom Tintins liv i kronologisk ordning, såg på filmer på Tintin, tröskade igenom en flera decimeter tjock hög av utredningar och beslut från socialförvaltningen, familjerätten, polisen och domstolen.
Tintins älskade rött och guld, vilket syns på den här namnskylten.
Till att börja med berättade Sanam Gharaee och Sofia Rutbäck Eriksson noterade. Längre in i processen skrev de tillsammans.
– Jag har behövt minnas tillbaka och gå in i situationerna om och om igen för att göra scenerna levande. Det har varit väldigt påfrestande, men samtidigt en bearbetning för mig, säger Sanam Gharaee.
De har ofta gråtit tillsammans men även skrattat åt saker som Tintin har sagt och gjort.
– Han var en väldigt humoristisk person, han var social, inkännande och genuint omtänksam och kärleksfull, berättar Sanam Gharaee.
Ett fotografi på Sanam Gharaee och Tintin som togs vid en teaterpremiär. "Han älskade teater och ville bli skådespelare när han blev stor", berättar hon.
"Glöm aldrig Tintin" släpptes torsdagen 11 april och i helgen var de båda på boksläpp i Stockholm. De överlämnade boken till justitieminister Gunnar Strömmer, socialtjänstminister Camilla Waltersson och till statsminister Ulf Kristersson.
– Till hösten ska ett lagförslag om stärkt skydd för våldsutsatta barn röstas igenom. Jag hoppas att de ska läsa boken och få ett annat perspektiv, så att lagen blir mer kraftfull, säger Sanam Gharaee.
I köket hänger två viktiga fotografier. Ett av Sanam Gharaee med Celin i magen och Tintin bredvid sig. Ett annat av Tintin när han äter sin favoritmat sushi.
På frågan om hur det känns att boken har kommit ut finns inget enkelt svar.
– Jag har svårt att känna något just nu. Jag ville inte att den här boken skulle bli skriven, inte att något av det här skulle hända utan bara ha Tintin här hos mig. Det är klart att i stunden är jag ju stolt och nöjd och återkopplingen vi har fått är fantastisk, inte minst från våldsutsatta kvinnor som hört av sig. Men jag har svårt att känna någon genuin glädje.
Ändå har det hela tiden känts viktigt att få ut den.
– En lagändring kan ligga flera år framåt, men redan nu kan alla myndighetspersoner börja agera annorlunda.
Att kela med katten Mysis som Tintin älskade är en tröst.
Vad tycker du var det största problemet i myndigheternas agerande?
– Att de inte tog Tintins rädsla, motvilja och oro inför att träffa sin pappa på allvar.
Sanam Gharaee berättar att hon gråtit varje dag i 1,5 år. Det som har hjälpt henne är stödet från familj och vänner.
En tid efter att nyheten spreds om att Tintin var mördad ordnades ljusmanifestationer både i Luleå och i andra städer och Lex Tintin-nätverket, sedermera Lex Tintin-föreningen, som kämpar för våldsutsatta barns rättigheter, bildades.
– De första veckorna ville jag själv bara dö och återförenas med mina barn, men när meddelandena med kärlek strömmade in och jag såg bilder från manifestationerna ändrade jag mig.
Ett av de fina små meddelandena som Tintin skrev sitter nu på vardagsrumsväggen.
Hon tog ett målinriktat beslut att fortsätta leva. Därför var det nödvändigt att trappa ner på de starka medicinerna som försatte henne i en dimma och hindrade henne från att känna. Panikångestattackerna kom tätt, men hon hade sina anhöriga som hjälpte henne omkring sig.
Till begravningen kom alla Tintins klasskamrater och kompisar, något som också berörde henne starkt.
Sedan Tintin mördades har Sanam Gharaee engagerat sig i barns rätt att slippa umgänge med både fysiskt och psykiskt våldsamma föräldrar. Bland annat har hon talat på Barnrättsdagarna och i Almedalen och flera gånger uppvaktat politiker ända upp på regeringsnivå.
För ett år sedan genomfördes rättegången och hon tvingades återse Tintins pappa. Hon bröt ihop flera gånger, men var ändå fast besluten att närvara.
Sista rättegångsdagen hände något oväntat och chockartat.
– När förhandlingarna var slut tog rätten 20 minuters paus. Jag trodde de skulle fatta beslut om sinnesundersökning, men istället kom domen direkt: Livstids fängelse. Det var enda gången jag kände att rättssystemet fungerade.
Författaren Sofia Rutbäck Eriksson och Tintins mamma Sanam Gharaee har arbetat tillsammans med boken. För Sofia Rutbäck Eriksson som i vanliga fall mest skriver deckare var det annorlunda på flera sätt, inte minst att hon inte fick bestämma slutet. "Jag ville att den skulle sluta annorlunda", säger hon.
Några månader innan Tintin mördades förlorade hon hans lillasyster i magen i slutet av graviditeten. Sorgen har varit på olika sätt.
– När Celin dog var det också jättejobbigt för mig, men jag funderade aldrig på att jag inte skulle vilja finnas, för jag hade ju Tintin. En annan gigantisk skillnad var att Celin dog tryggt i min mage. Tintin blev mördad på det mest fruktansvärda sättet av en människa som han var rädd för. Det går inte att jämföra.
I Tintins rum står leksakerna kvar precis som när han levde. "Ibland kommer Tintins kompisar och leker och det är roligt. De ställer alltid tillbaka allting på sin plats efteråt", berättar Sanam Gharaee.
Vad är det som håller dig uppe idag, vad känner du att du lever för?
– Det frågar jag mig själv ibland också. När jag tänker att jag inte orkar mer, är det framförallt mina syskon, syskonbarn och föräldrar jag fortsätter leva för. Jag tänker att jag kan inte dö, för då kommer jag att ge dem så mycket smärta. Samtidigt tänker jag att om jag inte lever, kommer jag inte heller att kunna driva Tintins kamp. Så just nu lever jag inte för mig själv utan för andra, för att jag måste. Men jag hoppas att så småningom hitta en anledning att leva för min egen skull igen.
Tintin skrev ofta små kärleksfulla meddelanden till sin mamma Sanam Gharaee. Detta har hon ramat in och när hon tittar på det kommer ett leende.
Hon kan inte påstå att hon mår bra, men ändå betydligt bättre än för ett år sedan. Hon är psykiatriker och jobbar idag 25 procent.
– Jag kan skratta ibland, njuta av en bulle eller av god mat ibland. Men jag får fortfarande djupa dippar. Då får jag sova hos min syster. Att ta emot hjälp och stöd från familj och vänner har varit det som många gånger räddat mig från det djupaste mörkret.