När berättaren i Elizabeth Strouts ”Mitt namn är Lucy Barton” i övre tonåren får ett stipendium på ett avlägset college betyder det att hon kan fly hemmet, klippa av eller frysa alla relationer till familjen och skapa sig ett nytt liv. Men hon flyr ju med sin barndom i bagaget.
Pappan fick sitt liv förstört i slutet av kriget när han sköt två unga tyska pojkar i tron att de var soldater. Skulden deformerar honom. Och familjen är utfattig, mobbad och isolerad i en liten lanthåla i Illinois.
Men Lucy gifter sig, får två döttrar, skaffar sig ett akademiskt yrke och blir till slut en framgångsrik författare. Under en lång följd av år träffar hon inte den familj hon växte upp med men ringer dit på bemärkelsedagar. De tar aldrig kontakt med henne.
Men vi får möta andra personer i hennes nya liv. Och Strout äger den kanske viktigaste talang en prosaförfattare kan ha: att skapa spännande karaktärer, sådana man gärna skulle vilja byta ett par ord med själv. Här är även bifigurerna tecknade med en sådan djupverkan.
Samtidigt är hennes stil nästan anspråkslös, som om hon då och då tittade bort och sänkte rösten. Det blir nedskuret men ändå distinkt, ett perfekt tonläge för de stillsamma reflektioner som dominerar boken.
Så hamnar Lucy på sjukhus i nio veckor och plötsligt dyker mamma upp vid hennes säng och de börjar tala med varandra. Modern är en minnesgod, frän typ som stänger om sig samtidigt som hon öppnar en och annan dörr när de talar om det förflutna.
I huvudsak talar de om sådant som är ofarligt, om en artikel, bilder i en tidning, bekanta och bekantas bekanta, situationer som rör andra i det förflutna. Inget om pappan, systern eller brodern, inget alltför avslöjande om dem själva, mest anekdotiskt smågods.
Mamman verkar inte det minsta nyfiken på Lucys liv, inte på sina barnbarn, inte på Lucys noveller. Hon är skärpt och skarp men liknar mest en omutlig vakt vid en värdetransport.
Det handlar väl om Jantelagen men i en ännu mera tillknäppt tappning. Mamman tycks skämmas för allt som rör hennes eget och de närmastes liv.
Detta samtal mellan mor och dotter är vad boken handlar om. De kryssar över minerat område och då och då fäller modern en sjunkbomb. Men det är en njutning att upptäcka hur väl Strout fångar upp deras dialog, hur de två svänger och glider undan eller tystnar innan de räddar sig upp på fast, neutral mark.
På en litterär kurs möter Lucy en författare som säger några kloka ord om den bok vi läser och som Lucy just då har börjat skriva på. Roligt grepp. Fler sanningsord av denna författare dyker också upp längre fram.