Skolmetoden i Kalix har blivit hårt kritiserad, bland annat för att man använt sig av bestraffning och fasthållande av elever, vilket ledde till att kommunen avslutade samarbetet med Skolkonsulterna.
En debatt Carsten Ryytty har följt men inte vill kommentera då han inte är insatt i hur de arbetar.
Carsten Ryytty har jobbat 42 år som lärare, varav 38 år på högstadiet på Hertsöskolan. I beskrivningen till ett UR-program, Lärarrummet, som sändes för många år sedan, står det: "Tidigare elever vittnar om Carstens förmåga att engagera och att få alla att bli intresserade och villiga att lära sig mer, och hans lektioner är alltid de med högst närvaro på".
Han har bland annat fått utmärkelsen Skolans hjälte 2010 av kommunen.
– Men den finaste uppskattningen jag fått var diplomet jag fick av en klass där det stod: “Till Carsten för att du lyckats med det näst intill omöjliga. Att vara både lärare och människa på samma gång”, berättar Carsten Ryytty.
Han är 76 år i dag, och kom till Hertsöskolan 1977.
– Jag jobbade i en obs-klass och såg att det inte var någon idé att börja med engelska och algebra. Det viktigaste var att få elevernas förtroende, sedan kunde jag börja undervisa.
Att vara en sur lärare ger han inte mycket för:
– Ungar är som hundar, de sniffar till sig om det är en glad eller sur person. En flicka sa att det alltid blev så ljust i klassrummet när jag kom för jag var alltid så glad.
Han berättar att han alltid började med att skriva upp dagens agenda på tavlan så eleverna visste vad han skulle undervisa om, och berättade också vad som hänt på dagens datum tidigare år.
– Man hinner inte prata med alla elever men jag brukade se till att klappa på axeln när jag gick runt så de kände sig sedda.
Det är också viktigt att vara ledaren i klassrummet, säger han.
En särskild händelse han minns och som fortfarande berör är när hans dotter dog, 28 år gammal, och han kom tillbaka till skolan efter tre veckor.
– Det kändes som jag hade en blöt filt över mig när jag skulle tillbaka till skolan men eleverna visade sådan medkänsla att jag kunde skratta trots allt. Den medkänslan glömmer jag aldrig.
Han slutade som lärare när han var 67 år, säger att han gärna stannat längre men så var reglerna.
– Jag älskade de där åren. Jag saknar inte undervisandet, men jag saknar mötet med eleverna.