Övertorneå-födda Kjell Lampinens andra roman är en ”psykologisk thriller” med Paris som säte och geografisk fond. För dit, till Frankrikes huvudstad, har berättarjaget och bokens huvudperson Kristian flyttat och utövar sitt relativt nya jobb som psykoterapeut, mer precist med inriktning på traumarelaterade problem.
Kristians hustru Miriam finns också där, men relationen är när man börjar läsa romanen, oklar och svajig, och dess vara eller icke vara står skrivet i stjärnorna.
Kristian är en nyfiken person som vill förbättra sin franska och hakar därför på när René, administrativt ansvarig för delarna i företaget som omfattar sociala och sjukvårdande insatser, bjuder honom på pubkväll i glada vänners lag.
Ur den kvällen strömmar både spännande möten med vackra kvinnor och samtal av djupare psykologisk art. Det är trevligt, fast Kristian lyckas irritera sällskapets store skrävlare och festfixare intill knytnävens rand.
Något står inte rätt till i sällskapet, är Kristians känsla och analys runt kvällen på puben. Något skaver med andra ord.
Lampinen vill mycket utan att lyckas särskilt bra. Vagt är ordet, framför allt det psykologiska som ska vara romanens klangbotten.
Huvudpersonen blir ett mellanting av, tja säg brottsspanare och bollplank för människor i olika sorters nöd. Eller det är lite av Kristians ambitioner, något motvilligt men ändå.
Vagheten gäller också persongalleriets karaktärer. Visst finns stickspår av spänning och språket flyter utan större klander, fast texten hade gärna kunnat tätats hårdare.
Psykologiska thrillers är den genre bland kriminalromaner jag helst läser. Franska Nerver är en berättelse man kan ha, men lika gärna vara utan.