1976 utkom två romaner som anses ha varit betydelsefulla för den svenska litteraturens utveckling: Kerstin Thorvalls ”Det mest förbjudna” och Ulf Lundells ”Jack”. Romanerna är vad vi idag kallar för autofiktion: en form av självbiografi där fakta och fiktion blandas; Kerstin Thorvalls alterego heter Anna och Ulf Lundells Jack.
Både Anna och Jack lever frisläppt, destruktivt, dekadent. De har mycket sex med många olika personer. En skillnad är dock att Anna är en femtioårig kvinna, medan Jack är en tjugoårig kille. Genom att läsa recensioner av romanerna blir det uppenbart att samhället år 1976 ansåg att femtioåriga kvinnors och tjugoåriga mäns sexuella handlingsutrymme borde ha olika volymer. I Expressen skriver kritikern Björn Nilsson att ”Thorvall inte ligger på latsidan när det gäller att låta kjolen åka upp och ner” och i Svenska Dagbladet påtalar Ingemar Björkstén att ”Thorvall gått över en gräns med sin jag-diarré” och kritiserar henne för att inte lära känna de män hon ligger med.
Gestalten Jack, å andra sidan, ”älskar den ena flickan efter den andra”, men det antyds inte att Lundell berättar för mycket eller behandlar de han ligger med dåligt. Värt att tillägga är att det i ”Jack” finns en passage där Jack, tillsammans med vänner, våldtar en tjej. Jag har inte mycket till övers för att moralisera över romangestalters beteende, men om man ska göra det är det väl på sin plats att göra det när de utför gruppvåldtäkter.
Lars-Olof Franzén beskriver i Dagens Nyheter istället Jacks haschodlingar och kvinnoaffärer med ord som ”anarkistiskt”. Enligt kritikerna säger alltså Jacks festande och knullande något större om samhället: det är revolutionerande. Det kan idag te sig ironiskt med tanke på att gestalten Anna bröt fler normer, och därmed får sägas vara den av dem som levde mest politiskt. Men kritikerna ansåg varken att hennes levnadssätt var en befrielse eller att det sa något större om samhället.
I flera recensioner anses Thorvall ha gjort offentlighet av något högst privat. Lundell beskylls inte för detta. Björkstén skriver att Thorvall är psykiskt instabil och därför inte kan förstå att hon inte borde dela med sig av så privata upplevelser som hon gör. I avhandlingen ”Offentlighetens gränser: Fem kultursociologiska studier av kontroverser i självframställningar i Sverige, 1976-2008” visar sociologen Karl Malmqvist att det är vanligt förekommande att kritiker tar bort författarens makt när det kommer till självframställningar, och att det är än mer vanligt när det gäller kvinnors självframställningar.
Anmärkningsvärt är också att kritikerna benämner protagonisten i ”Jack” som just Jack, medan de i recensionerna av ”Det mest förbjudna” skriver Kerstin Thorvall om gestalten Anna. I några recensioner beskrivs Thorvalls berättarstil som koketterande och jämförs med en veckotidningsnovell. Lundell jämförs istället med giganter som Jack Kerouac och Tom Wolfe.
Att Lundell så genomgående fick finare kritik kan såklart bero på den enkla anledningen att kritikerna ansåg ”Jack” ha högre verkshöjd. Men att de i så stor utsträckning moraliserande över Thorvalls sätt att leva och ligga, men inte över Lundells sätt att göra detsamma, visar hur Thorvall med sin roman tog sig in på ett manligt dominerat fält. Hon skrev god litteratur och beskrev en sexualitet som utgick från den egna lusten, och därför kritiserades hon från andra premisser än Lundell gjorde. Ålder och kön avgör fortfarande vilket sexuellt handlingsutrymme vi har, men förhoppningsvis inte lika stor utsträckning som 1976. Idag, 43 år efter att romanerna släpptes, vill jag också framhålla att det är med rätta de båda böckerna blivit kultförklarade klassiker.