Therése Lindberg är aktuell i föreställningen i "Broarna i Madison County" som snart går på turné i länet.
Men vägen till skådespelaryrket har inte varit spikrak. Under uppväxten i Finspång var hon visserligen aktiv inom amatörteater men tänkte aldrig tanken att det kunde bli ett framtida yrke. Att det ändå blev så beror kanske på hennes livslånga intresse för utrotningshotade apor. Intresset började med att hon som ung såg filmen "De dimhöljda bergens gorillor".
–Jag blev helsåld och tänkte att när jag blir stor ska jag jobba med att rädda utrotningshotade gorillor i Rwanda. Det är lustigt egentligen, jag är inte intresserad av andra djur och är till och med lite hundrädd. Jag är bara fascinerad av just orangutanger, schimpanser och gorillor, alltså de större, människoliknande aporna.
Hur kom du in på skådespelaryrket?
– Det ena ledde till det andra. Jag fick veta att ska man jobba som volontär i Rwanda bör man kunna franska. Efter gymnasiet åkte jag till Paris pluggade franska i ett och ett halvt år. Väl där glömde jag ap-planerna och halkade in på teater istället, via min rumskamrat som också är från Finspång. Hon höll på och sökte teaterskolor och jag drogs med i det. Jag kom in på Falkenbergs folkhögskola och några år senare, 2001, på Teaterhögskolan i Malmö.
Efter en tid av kortare kontrakt blev Therése en dag 2008 uppringd med ett erbjudande att komma och jobba på Norrbottensteatern på ett ettårskontrakt. Att tacka ja var lätt tyckte Therése som sedermera fick fast anställning.
Hur var det att flytta till ”kylan och mörkret” Norrbotten?
– Mörkret är ingenting, ingen större skillnad än söderut. Värre är det med ljuset! Min sovklocka ringer aldrig de ljusa sommarnätterna, jag blir som en unge som inte vill gå och lägga sig. Men det är ett lyxproblem, sommarljuset är fantastiskt.
Hur ser ditt liv ut idag?
– Jag delar min tid mellan jobb, träning och att hänga med mina barn som är sex och åtta år idag. Jag är gym-instruktör, det har jag varit sedan jag var sexton, åker slalom och går regelbundet på ryggbehandling för en skada jag ådragit mig i jobbet. Dansa och hoppa från höga höjder i högklackat ska man helst inte göra! På jobbet är halva året är repetitionstid, andra halvan är speltid, då jobbar jag på kvällar och helger. Tur att min man har ett vanligt nio till fem jobb, det blir ändå mycket pusslande.
Vad är det mest oväntade som har hänt under en föreställning?
– När vi spelar show eller revy har vi ofta mat och alkoholservering, då blir det ofta rolig stämning och det kan hända knäppa grejer. I en julshow spelade jag en flörtig amerikansk konferencier, något i stil med en ”Hollywoodfru”. Mitt i showen får en lite överförfriskad kvinna uppfattningen att jag, alltså min rollfigur, flörtar med hennes man. Hon blir arg, brakar rätt in på scenen och börjar skälla ut mig och de andra. Vi fick improvisera och låtsas att det var en del av showen och leda ut henne i foajén. Det är extremt ovanligt att sånt händer!
Vilken typ av roll spelar du helst?
– Jag dras mest till drama, för en bra historia innehåller oftast lite av allt. Ta till exempel Lars Noréns "Natten är dagens mor", den är så otroligt välskriven och innehåller både igenkänningar och svart humor mitt i allt det hemska. Komedi och fars är också superkul att spela. Där handlar det om teknik, tajming och att vi skådespelare "bygger upp" föreställningen tillsammans.
Hur hanterar du publikens reaktioner?
– Det är jättesvårt att som skådespelare veta hur mottagandet blir. Har regissören en tydlig vision och en plan, och dessutom låter skådespelarna vara med och skapa, blir det oftast bra och jag vill tro att publiken märker skillnad. Jag blir jätteglad när någon person på stan vågar komma fram till mig och berätta vad de tyckte om en föreställning jag varit med i.
Om du har föreställning och har en dålig dag?
– Oftast går det bra faktiskt. När jag kliver in på scenen och gestaltar en annan person lämnar jag mig själv åt sidan de timmar som föreställningen pågår.
Har du släppt tanken på bergsgorillorna i Rwanda?
– Verkligen inte! Men det får nog blir när jag är pensionär. Och jag har faktiskt fått uppleva min ap-dröm litegrann: jag har varit med orangutanger i Borneo, det var på en resa jag gjorde efter scenskolan, jag jobbade som volontär på en räddningsstation.